Det är väl bara det att jag är nostalgisk, jag drömmer tillbaka till den tid olika privata företag bedrev verksamhet runt om i vår kommun, jag älskade tiden när Svensk Tryckgjutning, STG, sysselsatte ett stort antal människor i den lokal som nu Vimarhem huserar i, jag älskade tiden när Sven Hjelte och hans duktiga medhjälpare konstruerade och producerade pressgjutna detaljer på löpande band, visserligen har företaget numer toppmoderna och stora, nya lokaler på södra industriområdet, men härligt var det med en privat arbetsgivare i centrum. Och alla företag ska ju börja någon stans, jag älskade tiden när Axel Ståhls Möbelfabrik producerade Polyformhyllor i en rasande takt, det var faktiskt en ganska stor privat industri mitt i staŽn.
Jag älskade tiden när Holmen skog byggde Vidar och ville skapa ett Skogens Hus i Vimmerby - och ytterligare marknadsföra den riksbekanta Vimmerbytallen, jag älskade tiden när prästgården var prästgård och kyrkans ansvar, jag älskar att Tvättman, nuvarande Berendsen Textil Service, slåss på marknaden om stora tvättordrar. Snart är även det historia. I alla fall i Vimmerby. Planer finns att göra om hela rasket till kommunalägt aktivitetshus med pensionärsboule i ena änden - tystnad tack - och punkmusik - höj volymen - i den andra.
Men, men, jag är bara nostalgisk, den nya tiden innebär att vi alla ska omskolas, vuxenutbildas, högskoleklassas, yrkesanpassas och rehabiliteras. Ju fler desto bättre. Eller kanske jobba på någon ny kommunal vision.
Jag borde veta bättre, Gudrun Brunegård har naturligtvis rätt.
Att det ska vara så svårt att förstå.
För många boende på servicehus och andra inrättningar är måltiderna, kanske i konkurrens med Jeopardy och Gokväll, dagens höjdpunkter. Det är fasta tidpunkter att se fram emot, det är ett tillfälle till social gemenskap och det är ett tilfälle till förväntan och längtan.
I denna upplevelse ingår noggranna studier av veckans matsedel, av nyfiket iakttagande av förberedelserna i köket, av tillagningen, av dofterna och, som sagt, skramlet i grytorna.
Det talas om samordningsvinster och effektivare matberedning genom olika former av stordrift. Tekniken ska användas genom att maten endera kyls, endera mikras, ibland flera gånger och ibland nästan samtidigt.
Men behöver inte vara hjärnkirurg, eller Årets kock, för att förstå att det endast kommer att fungera i teorin, inte i verkligheten. I Uppsala har flera fall av matförgiftning upptäckts på Frodegården. Äldre personer lider fortfarande av sviterna och Uppsala kommun funderar på att bryta avtalet med enportionsleverantören, företaget som bara till kommun levererar 23 000 portioner per månad. Ingen vill ta på sig ansvaret - på den gamla goda tiden, med livs levande, härliga mattanter, var det bara för de äldre att knalla ut i köket och säga vad man tycker.
Erfarenheten är dock att köksbesöken nästan alltid resulterar i beröm till kökspersonalen, för med den gamla metoden finns ansvaret och känslan kvar. Med den nya metoden kyls ansvaret in i en frysbox. Bredvid alla isklumpar av oxstek och gräddsås, med en hållbarhetstid på 15 dagar.
I maj ska kommunpolitikerna i Vimmerby ta beslut om Kok-frys-metoden.
Och redan har detta avstamp givit ett visst resultat. Nu på fredag ska Energimarknadsinspektionens utredning presenteras regeringen. I den föreslås att hushåll inte ska behöva vara utan ström i mer än 24 timmar - och i de fall strömmen inte är tillbaka inom ett dygn, ska hushållen kompenseras med höga ersättningar. Mycket högre än idag och så höga att det blir riktigt kännbart för elbolagen. Det föreslås att de nya reglerna ska börja gälla från och med 2011.
Tanken är naturligtvis att elbolagen ska tänka krasst ekonomiskt på situationen och finna investeringar i exempelvis nedgrävda elkablar ekonomiskt sett bättre än höga ersättningskrav.
Det är bra att det ställs ökade krav på el- och telebolag. Visserligen kommer vissa elbolag att få orimliga investeringskrav under kommande femårsperiod, men å andra sidan är det ju bara gamla synder som nu ska repareras.
Och kanske kan kommunerna hjälpa till lite genom att skyffla över några kronor från alla bredbandssatsningar till el och tele. Det finns säkert de som tycker bredband och supersnabb internet-uppkoppling är viktigare än el och tele, men frågan är hur många de är. Kanske kan de räknas på ena handens tumme!?
En kombination av krav från Energimarknadsinspektionen och från lokalavdelningar inom Hela Sverige ska leva kan kanske få bolagen att lyssna och möjliggöra glesbygden, som ett vettigt boendealternativ.
Alf Wesik