När kommunen nu har svårt att få plus och minus att gå ihop så spänner politikerna ögonen i två av grundstenarna i all samhällsnyttig verksamhet.
Vi har sagt det förr, men det tål att upprepas. En kommun kan aldrig gå back. Den kan aldrig gå med vinst. Det enda politiker och tjänstemän kan göra är att vid budgetårets slut summera verksamheten och konstatera att pengarna räckte till den målsättning och den verksamhet som satts upp, eller tvärtom konstatera att de inte så gjorde.
Precis som vilken familjeekonomi som helst. Man bestämmer sig för en verksamhet, nya skidor till ungarna, semesterresa till Österrike och 120 kronor i månadspeng. Man kollar hur mycket inkomsterna är och kanske ser att en omprioritering måste ske, för att plus och minus ska tala samma språk.
Det kanske är att göra det alldeles för lätt för sig att jämföra en stor kommuns verksamhet med en familjs dito. Men på en punkt går det mycket väl att göra jämförelsen; det gäller att prioritera rätt, det gäller att inom familjen, inom kommunen, komma överens om vilka grundvärderingar som måste prioriteras.
I all offentlig verksamhet är det superenkelt. Politikerna kan sätta sig ner vid en kafferast och komma överens. Lätt som en plätt. Orden hörs och ses nämligen så ofta inför varje val, att de liksom etsar sig in i synfältet även under mandatperioderna; Vård, Skola och Omsorg.
Ingen kan förneka att dessa veksamheter är viktigast av dem alla. När Vimmerby kommun uppvisar ett negativt resultat i förhållande till budgeten på cirka 10 till 15 miljoner kronor så visar det sig att ben nummer två, grundordet skola, tvingas bidra med 3,5 miljoner av dessa. Största delen av resterande budgetmiss tvingas på ben tre, omsorgen, nämligen 9,7 miljoner kronor.
Vågar vi tro att det första benet, nämligen Vården tvingas bidra med resterande 1,8 miljoner?
Det är naturligtvis så att kommunen har en skyldighet att upprätthålla en rad verksamheter som inte kan inrymmas under rubrikerna Vård, Skola och Omsorg. Gott så. Men samtidigt ter det sig närmast självklart att det är just dessa extra verksamheter som måste tvingas minska sina verksamheter när plus och minus har svårt att komma överens.
När det nu föreslås att en massa timvikarier ska sägas upp innebär det ju bara ytterligare ökat tryck på den tillsvidare anställda personalen. Det behöver man inte vara något större snille för att räkna ut. Tyvärr blir då följden att denna personal blir ännu mer utarbetad, med ännu fler sjukskrivningar till följd, med ännu större personalkostnader för kommunen som följd.
Lika illa är det att dra in tiotalet tjänster på gymnasieskolan. Det är knappast någon jättenyhet att avslöja att lärare och personal på våra skolor har det tufft. Besparingsåtgärder år efter år sätter sina spår. Missnöjet växer med rätta och arbetsklimatet för såväl lärare som elever försämras stadigt.
Att inte satsa på skolan kan betecknas som tjänstefel. Det är ungefär lika illa som att vara föreningsledare och helt strunta i ungdomarna. Verksamheten kommer att dö. Sakta men säkert.
Att tvinga elever betala för skolmaten är egentligen inget ekonomiskt problem. Det är ett samhällsproblem. För att ta till sig utbildning krävs näring, bra skolmat - inte pizza, hamburgare och läsk.
Med lönekostnader på 165000 kronor per arbetstimma bör det inte vara så himla svårt att skära bort 15 miljoner, eller cirka två procent av verksamheten. Utan att döma ut verksamheten rakt av ställer man sig frågan vad som produceras i dessa jättelokaler på Lögstadsgatan, som nyligen putsats på fasaden. Hur mycket ger det, egentligen? I rena stålar alltså, eller i antal icke skattefinansierade arbetstillfällen? Kanske för många visioner och för lite verklighet.
Det är dessutom ynkligt att 1263 anställda, påhejade av hundratals politiker inte lyckats få fram något Astrid Lindgrens-minne ännu. Det poppar upp minnesmärken lite varstans, både för Astrid Lindgren och den betydligt senare bortgångne Anna Lindh.
Alf Wesik