I början på 2000-talet arbetade jag som TV-reporter på TV4 Bergslagen. Jag och en fotograf som hette Tobias bevakade Dalarna. Redaktionen låg i Borlänge. En dag ringde en kille från en gratistidning och frågade om han fick göra ett reportage om arbetet. Det fick han naturligtvis.
Under dagen ställde han olika frågor. Svaren han skrev ner i ett block. Även jag ställde frågor. Hur ofta kom gratistidningen ut? En gång i veckan. Hur tjänade de sina pengar? Annonser? Hur mycket tjänade han? Olika, han skrev inte bara artiklarna, han sålde även annonser, berättade han. Här blev jag fundersam. Han skrev artiklar och sålde annonser. Var inte det att sitta på två stolar samtidigt? Hur påverkade det hans trovärdighet som journalist? Jag ställde aldrig någon fråga om annonsförsäljningen, men det borde jag kanske ha gjort, för vid dagens slut frågade han vilken typ av annons vi ville köpa.
Jag blev överrumplad, men sa att det fick han ta med vår försäljningschef. Killen traskade in till säljchefen och frågade vilken annons han ville köpa, men säljchefen tittade bara på honom och replikerade på sjungande dalmål. ”Köpa annonser? Jag köper inga annonser. Jag säljer annonser.” Och med det så var killens hela dag ogjord. Inget annonsköp, naturligtvis ingen artikel.
Under min tid på TV4 hände det ibland att de som sålde TV-reklam blev arga på oss reportrar för att vi i ett inslag berättade att ett företag gjort något ofördelaktigt. De var nämligen på väg att sälja extra mycket reklam till just det företaget och då menade de att vi inte kunde visa en dålig sida av företaget, i alla fall inte just då, innan affären var i hamn. Som tur var hade vi alltid en klok VD som kunde gå in och säga att försäljningen är för sig och journalistiken för sig, och de får aldrig blandas ihop för då försvinner trovärdigheten. Journalistiken måste alltid vara fri och oberoende.
Ett dilemma som en del specialjournalister kan ställas inför är betalda resor. Det kan röra sig om lanseringen av en ny bilmodell, där de flesta tidningar inte har råd att skicka någon journalist till uppvisningen, men där bilföretaget träder in och betalar för resa och uppehälle. Samma sak inom reseindustrin. Journalisten får resa och uppehälle betalda för att hon eller han ska skriva om det nya hotellet eller den nya destinationen.
Frågan är hur jag som läsare förstår texten om den nya bilen eller det nya hotellet när jag känner till förutsättningarna. Om artikeln är översvallande positiv är risken överhängande att jag tänker att det kanske inte är så konstigt när det var en bjudresa. Och om den är negativ kanske jag tänker att inte heller det är så konstigt när resan ändå var betald, det vill säga journalisten vill visa sitt oberoende just av det skälet.
Som ung journalist tog jag inte emot något som kunde uppfattas som en muta. Gränsen drog jag vid en kopp kaffe. Jag skulle skriva en text om landets sista spelkortstillverkare. När intervjun var klar ville företaget ge mig en låda med två fina kortlekar. Jag tackade nej. Fotografen var äldre och mer rutinerad, så han tog utan problem emot den fina presenten. Dagen efter kom ett paket till mig på redaktionen. Det var en likadan presentask. Jag gav bort den. Månaderna gick och det blev jul. Ett paket skickades till min bostad. Och visst, den här gången fick asken med de fina kortlekarna vara kvar. Men jag kände mig inte helt bekväm.