"Under narkosen levde jag i ett slags näckrosfylld vattenvärld där alla varelser var människodelfiner. Det var vackert och vänligt omkring mig och varelserna seglade fram, smekte min kind och frågade hur jag mådde".
På fem månader har hela hennes tillvaro förändrats. Det är bara hemmet och hunden Cilla som är sig lika. Men Kristina skyndar sig att påpeka att hon inte ser sig som något offer.
En scarf döljer de fula ärren på halsen, vid luftstrupen, som opererades i slutet av oktober.
– Jag har varit djävulusiskt sjuk, men är av segt och envist virke. Nu har jag fått en andra chans och den tänker jag förvalta väl.
Det var i slutet av maj. Kristina och en väninna jobbade med arkivet i hembygdshuset i Ukna. Hon kände sig lite hängig. Väl hemma mådde Johnny inte heller bra. De ringde ambulans och blev kontrollerade, men bedömdes inte behöva sjukhusvård.
– Nu efteråt minns jag mest hur orolig Johnny var över vem som skulle förbarma sig över vår hund Cilla ifall vi skulle bli inlagda.
Efter barnens påtryckningar ringde de återigen ambulans två dygn senare. Två bilar kom. Färden gick till Västervik, men i brist på intensivvård för covidpatienter togs Kristina till Länssjukhuset i Kalmar, dit Johnny kom följande dag. Kristina lades i respirator. Johnny bedömdes inte klara respiratorvård utan behandlades omväxlande på IVA och infektionskliniken. Kristina fick, fortfarande i respirator, lämna Kalmar och transporterades till Västervik när hon ansågs smittfri.
– Vi ska ha sagt farväl till varandra innan vi skiljdes åt, Johnny och jag, men jag minns det inte.
"Det är klart att jag hade velat vara den som höll hans hand i dödsögonblicket. Som satt där intill honom och strök hans kind".
Kristina vårdades i respirator i nära tre veckor.
– Men jag var borta i en månad. Under en period delade jag och Johnny rum på IVA i Kalmar. Jag ska ha reagerat när jag fick höra hans röst, men jag minns inte det heller.
Novembersolen står lågt utanför 1800-talsstugan. Cilla klamrar sig fast i mattes knä, som ett plåster och som om hon vill säga att "nu försvinner du inte från mig en gång till!" Hon har bott hos sonen Ulf och varit mycket på hunddagis den senaste tiden. Sådant frestar på när man är en hemkär dam på 11 år, av rasen dansk-svensk gårdshund.
Kristina är hes och blir andfådd medan hon berättar. All kondition är borta, men efter strupoperationen för några veckor sedan är hon full av tillförsikt, tar sina dagliga rundor med Cilla och bygger sakta upp sig igen.
När Kristina hade väckts ur narkosen och tillvaron började klarna fick hon beskedet: Johnny hade den 20 juni gått bort i sviterna av covid-19.
Barnen fanns vid hans sida, höll hans hand och strök hans kind. De frågade personalen om de tordes berätta det tragiska för Kristina, i det skick hon var. Ja, det kunde ju knappast hållas hemligt.
– Det är klart att jag hade velat vara den som höll hans hand i dödsögonblicket. Som satt där intill honom och strök hans kind. Men i brist på mig blev det så bra som det kunde.
Efter Kalmar och Västervik vårdades Kristina på Annagården i Västervik. Väl hemma på Forsberget rasade hon en dag ihop. Som tur var fanns dottern Lena där.
– Det visade sig att jag hade ett ärr efter tracken som lade sig över luftstrupen och reducerade andningskapaciteten till 30 procent. På grund av en lunginflammation sköts operationen upp, men 20 oktober blev den äntligen av.
Cilla vakar över sin matte och följer henne som en skugga sedan Kristina kom hem efter fem månaders vård på olika inrättningar.
Har du egentligen hunnit bearbeta Johnnys död?
– Nej, det tror jag inte. Jag är beredd på att verkligheten snart kommer ifatt mig. Dagböckerna är mina livlinor nu, särskilt den som dottern Lena har skrivit. Jag läser den om och om igen. Det är kusligt och märkligt. Jag försöker ta in allt som hänt. Försöker förstå.
Samtidigt betonar Kristina att hon inte är något offer, att hon haft tur som fått en andra chans.
– Jag ser mig som en överlevare och jag ska göra allt för att vårda denna andra chans. Ta vara på naturen. Ta mig tid med vänner och bekanta. Njuta av att jag lever.
De fick 57 år tillsammans, Kristina och Johnny. Roliga år. Johnny var välkänd på bygden, omtyckt för sitt glada humör.
– I hans värld var inget riktigt besvärligt. Jag var en rädd liten böna när vi träffades men blev med tiden annorlunda, mer lik honom. I dag vågar jag det mesta. Ja, utom att hoppa bungyjump då, ler hon.
"Personalen och våra barn har berättat att jag och Johnny under en period delade rum i Kalmar och att jag ska ha reagerat när jag fick höra hans röst".
Kristina är gammal scout och lotta. Flaggstänger är viktiga ting och när hon fyllde 60 fick hon en i present av maken, som själv göt fundamentet intill boningshuset på gården Forsberget. Det är Uknadalens näst äldsta hus och parets hem sedan 1977.
I dagboken har dottern Lena skrivit:
"Pappa fick bästa platsen, i hörnet av kyrkogården, med utsikt över Storsjön. Och man ser Forsbergets flaggstång."
"Jag ser mig som en överlevare och jag ska göra allt för att vårda denna andra chans så bra jag kan".
