På torsdagsförmiddagen hänger regnet i luften, men för en griftegårdsarbetare är vädret perfekt.
Det är ett slitsamt jobb, som kan vara ganska svettigt. Då är det bra om solen inte hänger över axlarna.
Tobias Bäckstedt och hans arbetskamrater vandrar omkring mellan gravarna och lägger ut nya fräscha kransar där det behövs.
Tobias är säsongsarbetare på griftegården och denna aktuella säsong är alldeles snart till ända.

Mars till november
Idag, fredag, är nämligen sista dagen för den här gången.
- Jag brukar jobba från sista veckan i mars till första veckan i november. Däremellan stämplar jag, det är svårt att hitta något annat, säger han.
I tre år har han varit säsongsarbetare och han vill gärna göra något annat. Vad vet han inte, och det är samtidigt mycket här som lockar och håller honom kvar bland grusgångarna, blommorna och gravstenarna.

Många vill prata
- Sammanhållningen med arbetskamraterna är väl det allra viktigaste. Men jag uppskattar även allt folk som kommer hit. Alla är alltid så positiva och glada när de kommer till oss.
Trots att det är en kyrkogård, de avlidnas plats, det handlar om, märks inte det särskilt mycket hos människorna som kommer fram och pratar med Tobias och hans kollegor.
- De frågar mest om blommor.
Sorgen håller de kanske för sig själva, menar han.

"Ställer gärna upp"
- Det är bara när de precis har förlorat någon som vi märker av det. Men vill de prata med oss så ställer vi gärna upp.
Hans arbetsuppgifter går i korthet ut på att piffa till gravarna, vattna och plantera blommor, kratta och rensa bort ogräs.
Är det ingen som klagar på att ni misskött ert jobb?
- Nja, det är inga större klagomål, men man har fått höra att det har varit hjulspår i hörnet på liggande stenar. Det kan tyvärr hända när vi kör med gräsklipparen, men vi har inte riktigt tid att gå och tvätta bort alla spår.

Pirrigt i början
Att jobba så nära inpå döden är inget märkvärdigt alls, tycker Tobias. I alla fall är det inte så numera.
- Det var faktiskt lite pirrigt i början, men idag känns det helt naturligt.
Han tror inte att han och hans arbetskamrater pratar om det mer än på andra arbetsplatser.
Eller, ja, lite mer än andra kanske.

Inte troende
- Men man kan ju inte prata om döden med människor hela tiden, det kan nog uppfattas som lite stötande.
Är du troende?
- Nej, det vill jag nog inte påstå, säger han och korrigerar snabbt sig själv:
- Nej, jag tror definitivt inte på Gud.
Beskriv din relation till gravstenarna?
- Efter ett tag gick jag och tittade mycket på vad det stod på stenarna, säger Tobias. Det är spännande att se hur länge människor har levt.
Han erkänner dock att han inte alls har någon vidare koll på kända och framstående Linköpingsbor och kan inte peka ut var de ligger begravda. Däremot fastnar det på minnet, när barn eller andra unga människor dör.
Det blir starkare på något sätt.
- Vissa kommer fram och frågar var deras släktingar ligger, men det är ofta lite svårt att svara på när de heter Svensson och ligger "någonstans där borta". Det finns ganska många Svensson här.

Ingen märkvärdig sten
Men församlingen för givetvis register över alla gravar, både med gravnummer och namn, berättar han.
Hur vill du att din egen sten ska se ut?
- En vanlig simpel sten, ingen märkvärdigt. Jag skulle nog vilja ha en familjegrav, om jag hinner få en familj, vill säga. Man kan ju dö i förtid.
Allt kan hända, menar han, en trafikolycka kan drabba vem som helst.
Vad ska det stå på den?
- Det har jag faktiskt inte tänkt på. "Vila i frid" kanske, det tycker jag är bra.

Alltid välkommen
På måndag är Tobias Bäckstedt sysslolös igen. När han slutar en säsong vet han aldrig om han kommer tillbaka till griftegården, eller om han kanske får ett annat jobb.
Men han har alltid förtur och är alltid välkommen tillbaka.
- Det känns lite vemodigt att sluta och lämna jobbarkompisarna, säger han.
På måndag går han till arbetsförmedlingen.