Det är inte en helt enkel bedrift. För att tilldelas guldmedalj av LRF Mjölk och ta emot medalj av kungen måste man ha levererat mjölk av hög kvalitet under minst 23 år. I år har 21 mjölkbönder lyckats med det. Krister med, och mer därtill.
För Krister Hjortbrandt har arbetat med djur och mjölkkor långt mycket längre än så, det finns liksom i blodet.
– Jag började mjölka när jag var tio-elva år här på gården, berättar han lördagen innan det är dags för medaljutdelning på Kungliga slottet.
Vi träffas på gården vid Norra Spjuthult. Ett stenkast härifrån, i Södra Spjuthult bor Krister nu. Idag vid 69 års ålder har han trappat ner, han är dräng på gården, han säger så själv, som hans son Isak Hjortbrandt och hans hustru Anneli tagit över och driver.
– Jag mjölkar korna och hjälper till med allt jag kan och orkar med, berättar han.
Kristers alla dagar började vid klockan fem med kaffe. Vid sextiden börjar han hjälpa till att mjölka i mjölkgropen på gården.
Här finns Jerseykor, en ras Kristers pappa fastnade för runt 1945 och som man sedan varit trogen på gården. Och de har mjölkat bra i många år, kristers pappa fick medalj av kungen på 1990-talet. Hans bror har en annan gård, där Krister också har jobbat, och han har också fått medalj för mjölken.
Och nu är det din tur Krister, är du stolt?
– Ja, det är jag. Det visar att arbetet jag har lagt ner på djuren har lönat sig. Det är jag stolt över, det tycker jag man får vara.
Annars verkar han inte vara en man som förhäver sig i onödan. Livet har bestått av hårt arbete och familj, så än idag, tio barnbarn har han fått.
En hel del fiske har det blivit, och jakt. Men lite kroppsliga krämpor, bland annat med fötterna, har gjort att det inte är lika mycket av den varan nu för tiden. Men jobbar, det gör han ändå, mest hela tiden.
– Det går inte sluta, det här är mitt liv. Jag har alltid gjort det här, man kan inte sitta still. Som självvald dräng kan jag nog ta det lugnare egentligen men jag är i mjölkgropen både om lördag och söndag. Men på måndag blir det nog lite sovmorgon, jag tror det var frukost klockan 8.
Ja då blir det andra bullar. Det blir det resa upp till Stockholm för att ta emot medaljen. I storstaden har han varit förr, närmare bestämt 1971 när Krister gjorde lumpen. Sedan dess har det inte blivit mycket resor alls, arbetet har förhindrat det.
– Det är inget som jag ångrar på något sätt, det är självvalt. Men på måndag blir det nog lite sovmorgon. Och att ta på kostymen.
Och träffa kungen med?
– Ja, det känns lite spänt så klart, det ska jag erkänna. Jag får väl raka mig om jag ska träffa honom, konstatera Krister med ett leende.
Vi går in till kvigorna som liksom mjölkkorna går på lösdrift. De kommer skuttandes när de känner igen Krister.
– Det är intresset för djuren som gjort det så intressant i alla de här åren. Att ta hand om dem och få dem att leverera bra mjölk. Jag tror att det är för att vi är noggranna och ger dem bra foder.
– Det är en fin ras, det här, säger han och klappar en kviga på huvudet samtidigt som en annan försöker ta ett bett eller två av Kristers fleecejacka.
Hur fick du veta att du skulle få medaljen?
– De ringde upp min son. Jag har ingen dator så jag hade inget sett om det. Han kom och berättade: "du ska få medalj av kungen".
Krister vänder av mot mjölkkorna igen, intervjun är slut. Nu väntar mer arbete.
Du har kvar att göra idag?
– Jo, men jag ska hem och packa snart.
