Som ett månlandskap med massor av småsjöar, beskrev Eric naturen.
Janne Johansson är uppvuxen i Norra Vi. Där väcktes jaktintresset tidigt.
– Men här har vi generell jakt vilket innebär att vi bara får jaga älg tre dagar på ett år, förklarar han. Det har alltid hägrat med Alaska eller Kanada. Så jag sa till Eric nån gång för sju-åtta år sen att när jag fyller 50 ska vi dit och jaga älg.
Varje födelsedag påminde Eric sin pappa.
– Så till slut kom jag inte undan.
Destinationen var Newfoundland i Kanada. Det skulle vara helpension med jakt i sex dagar som i praktiken blev fem på grund av transporter. Stockholm–Köpenhamn–Toronto–Newfoundland. Efter en natt på hotell väcktes de tidigt av knackningar på dörren.
Utanför stod en liten gubbe som sa:
– Okey boys, let's go hunt some moose, skrattar Janne.
Efter en bilresa på tre timmar, som förde dem långt bort från civilisationen till en glänta i skogen, blev det helikopterfärd rätt ut i vildmarken. Efter 45 minuter landade de vid en stuga vid en liten sjö. Där stod två guider och väntade. Ingen mobiltäckning.
– Vilken ödemark. Inte ens ett träd fanns det. Som ett månlandskap med många småsjöar. Det svåraste var den mentala biten. Ovissheten om vad som skulle hända. Vi visste inget. Ingen kontakt med omvärlden och helt utlämnade, berättar Eric.
Stugan var torftig. De kunde värma tvättvatten på vedkaminen och en gasolspis att laga mat på. Toan var inomhus bakom ett skynke. Slafarna var enkla träbritsar. Här levde de tillsammans med guiderna i nästan en vecka.
De väcktes klockan fyra, serverades stekta ägg och vita bönor samt någon korv. Det var frukosten. De togs med långt upp på bergstopparna. Svåra strapatser, vattensjukt överallt, djupa raviner och vattenfyllda skrevor.
– Sen satt vi där på berget och spanade. Vi såg inte ett skit på två dagar, och förstod inte hur det gick till, sa Eric.
– Efter hand förstod vi att guiderna höll koll på älgarna när de reste sig upp för att dricka vatten. Annars syntes de inte till.
En åtthjuling var bra att ha på bergen.
Den tredje dagen var det så tjock dimma att guiderna körde vilse när de skulle hem.
Janne kom på en sak:
– Hur gör vi om det är sådan här dimma på torsdag när vi ska hem?
– Piloten flyger inte i dimma, blev guidens svar.
Då gick det upp för Janne att det kunde dröja innan de fick komma hem. Kanske först om en vecka. Eller två.
– Vi var helt utlämnade i vildmarken. Vi fick också rådet att vara extra försiktiga med jaktkniven. Hjälp fanns inte att få. Andra dagen såg vi svartbjörn.
De hann se 20 stycken innan resan var över och cirka 40 älgar.
Plötsligt såg de en svart prick 5–6 kilometer bort. En älg som det skulle ta 2,5 timme att ta sig till. Framme där började guiden locka. Då reste sig plötsligt en tjur upp och föll snart ihop av Erics skott. Eric var helt slut efter den långa vandringen och hade just fällt en stor 18-taggare.
– Då var ju resan betald. Upplevelsen var nådd där och då, konstaterar Janne.
Janne Johansson med sonen Eric och den 18 taggare som Eric fällde på Newfoundland.
Men det skulle bli en tjur även för Janne innan de åkte hem. Sex taggar fick han nöja sig med. Flå, stycka och ange koordinater till helikoptern som hämtade köttet i påsar.
Janne fick också fälla en tjur. Sex taggar fick han nöja sig med innan det var dags att fara hem.
Hornen kom hem i en trälåda. Janne har fortfarande kontakt med guiderna. De vill att han ska komma och jaga svartbjörn men det är inte Janne lika sugen på, men han bjuder på ett råd:
– Vänta inte med att åka om ni vill göra en sån resa. Hade jag varit tio år äldre hade jag inte klarat det, avslutar han.