Bäddat för långläsning i hängmattan

(OBS triggervarning, humor, ironi!) Det finns ju egentligen snart inget gott vi kan säga om vårt alltmer exotiska grannland i söder, Danmark. Inte nog med att de spionerar på oss, de har mage att besegra oss i svenska nationalsporten hockey. Det ska naturligtvis inte kunna hända. Det är en tröst att läsa danska deckare där de tar livet av varandra. Fast det är tufft att se att de står sig väl så bra mot de svenska även här.

Det är inte mycket kvar av det ”hygge” de är så stolta över därnere när skickliga spänningsförfattare som Anne Mette Hancock och Katrine Engberg sätter i gång i sina nya böcker, båda mycket läsvärda. Hancock är ivrigt prisbelönad i hemlandet och det är lätt att förstå när jag läser hennes ”Äppelmannen”, uppföljare till utmärkta debuten ”Likblomman”. Åter är det den sköra men starka journalisten Heloise Kaldan som står i centrum och ska lösa fallet med en försvunnen skolpojke tillsammans med polisen Erik Schäfer. Som enda spår finns en bild av en ladugårdsdörr som pojken ritat. Den liknar ett ansikte och vi får lära oss att han är besatt av pareidoli (att se ansikten i slumpmässiga föremål). Bra personskildringar, oväntad upplösning, tja, det man kan begära.

Det står också Engberg för i sin ”Vådaskott”, tredje delen i Köpenhamnsserien. Åter står det omaka paret Jeppe Kørner och Anette Werner för det slitsamma polisarbetet. Även här handlar det om en försvunnen skolpojke som efterlämnar ett kryptiskt meddelande. Spännande vändningar som man bara måste läsa klart snabbt. Miljöer och fascinerande personer fyller på läslusten.

Som sann svensk patriot låter utmärkte Stefan Ahnheim även sin sjätte bok med Helsingborgspolisen Fabian Rask i huvudrollen, ”Den sista spiken”, mestadels utspelas i Köpenhamn med ett antal avdagatagade danskar som följd. Eftersom målet för Rask är Köpenhamns polischef så är det minst sagt många svårigheter på vägen. Liksom i de föregående fem böckerna är det en mycket mörk och grym berättelse, Rask har lidit mycket liksom han ofrivilliga allierade Dunja Hougaard. Det är fantasifullt, djupt otäckt och skickligt skrivet.

Hur många gånger har inte stressade pendlare suttit på ett tåg som plötsligt stoppat och fått (i bästa fall) meddelanden om ”signalfel”, ”nedriven kontaktledning” och liknande?! Någon enstaka mordtanke har säkert dykt upp i frustrationen för att självklart läggas åt sidan. Inte så i Johan Brännströms ”Röd signal”, fristående uppföljare till hans fina debut ”Feber”. Här händer ett antal olyckor i Stockholms underjordiska tågsystem. När journalisten Mikaela Sköld tittar närmare på dem efter att en närstående drabbats framkommer ett system som bara måste innebära att de är avsiktliga. Även i sin nya bok visar Brännström vilken driven författare han är och att han kommit för att stanna i finrummet. Hans gedigna kunskaper i tidningsvärlden ger en extra krydda åt historien.

Mycket av den senaste tidens svenska spänningslitteratur har kommit att utspelas i norra Sverige där den redan tidigare glesa befolkningen minskats ytterligare. Johanna Mo håller dock fast vid att hålla Öland på deckarkartan. Hennes ”Skuggliljan” är fortsättningen på ”Nattsångaren”. När polisen Hanna Duncker får ta itu med en försvunnen pappa och 14-månaders son är det bråttom. Samtidigt får hon nya ingångar på vad som egentligen hände när hennes pappa dömdes för mord för 16 år sedan. Var han oskyldig? Mo är en driven skribent som lyckas få en ganska banal historia att leva hela vägen.

Som helhet är nog britterna ändå de som är bästa på genren. Debutanten Gytha Lodge klarar mätningen mot de stora etablerade namnen i sin ”Det som är dolt”. Sex ungdomar ger sig ut i skogen och tältar. Den yngsta försvinner och hittas först efter trettio år. Kommissarie Jonah Sheens kände dem från sin ungdom och det är mycket som blottläggs vartefter undersökningen framskrider. Lodge lyckas få fram den där speciella stämningen som är så viktig för att läsaren ska slukas helt av berättelsen. Det är med ett slags sorg jag släpper sista sidan.

Det verkar som att kanadensiska Louise Penny älskar sina huvudpersoner lika mycket som läsarna, det har blivit efter vad jag kan räkna en elfte bok om dem. Också i ”Det ondas väsen” försvinner en pojke (dagens tema verkar det som). Den sympatiske kommissarien Gamache tar även nu hjälp av de excentriska och godhjärtade invånarna i den lilla men utsatta byn Three Pines. Fint skrivet som vanligt, kan vi hoppas på den tolfte?