Norrlandsbacken ligger norr om korsningen mellan NorrlandsvÀgen och GrÀnsövÀgen.
Tar man in pĂ„ rum 26 pĂ„ KaraktĂ€rshotellet i Vimmerby, dĂ€r forna tiders lokala original och karaktĂ€rer fĂ„tt ett konkret eftermĂ€le de sannolikt inte kunnat ana, dĂ„ bor man i DĂŒsseldorfs rum. Den cyklande underhĂ„llaren, som egentligen hette Carl-Oscar Ludvig Nilsson, trampade runt med sin trattgrammofon pĂ„ 1930-talet. 95-Ă„riga Britta Karlsson i Gunnebo minns med förtjusning sitt möte med mannen som av de flesta kallades DĂŒsseldorf, eller DĂŒsseldorfaren.
â Jag var sju nĂ€r det hĂ€r hĂ€nde. Jag hade precis slutat skolan för dagen, och gick ensam hem mot Norrlandet. Jag kom vid Norrlandskullen, dĂ€r det dĂ„ fanns en kiosk. Vid kiosken stod en farbror och pysslade. Mina förĂ€ldrar hade sagt till mig att jag inte skulle prata med frĂ€mmande farbröder, de kunde vara sĂ„dana dĂ€r "fula gubbar".
Lilla Britta trodde att mannen var just en sÄdan, och fick som hon sjÀlv sÀger "fart i benen" och skyndade sig hem.
Men sÄ kom det sig att Britta hade tjÀnat sig lite egna pengar. Hon hade handlat Ät en dam, och för detta belönades hon med 10 öre. Den 10-öringen tÀnkte hon spendera pÄ godsaker i kiosken vid Norrlandskullen. Hon gick tillbaka, och den mÀrklige farbrorn stod kvar dÀr hon sÄg honom senast. Men nu var nÄgonting annorlunda. Han hade satt igÄng musik.
â Gud vad det skrĂ€llde i högtalaren. Han hade byggt apparaten sjĂ€lv, och nu spelade han skivor pĂ„ den. Han spelade bara marscher, minns Britta.
â Jag tyckte att det lĂ€t sĂ„ vackert. Jag stod dĂ€r sĂ„ andĂ€ktigt och hörde pĂ„ och kramade om min 10-öring. Mannen ville ju ha pengar, han var fattig. Det kom dit folk, unga som gamla. Han tog paus och blev bjuden pĂ„ kaffe och bröd, och jag stod och vĂ€ntade tills han kom tillbaka. SĂ„ började tanterna samla ihop pengar till farbrorn. Jag stod och tĂ€nkte "ska jag?". 10 öre var ju mycket pĂ„ den tiden.
Men till slut bestÀmde sig Britta för att skÀnka det lilla hon hade, sin vÀlförtjÀnta 10-öring.
â Jag kĂ€nde det som att jag hade gjort en vĂ€lgĂ€rning. Jag var sĂ„ glad, jag minns att jag sjöng pĂ„ vĂ€gen hem.
Britta Karlsson minns DĂŒsseldorfaren med vĂ€rme.
Men vem var mannen som spelade gamla marscher pÄ sin hemmasnickrade skivspelare vid Norrlandet? Mager, och med en hatt pÄ huvudet, hade han kommit till stan pÄ sin trehjuliga cykel.
â Jag var lite pĂ„flugen som barn, jag ville veta sĂ„ mycket. Farbrorn var fĂ„ordig, men jag pratade desto mer. Han var snĂ€ll och svarade pĂ„ mina frĂ„gor. Jag frĂ„gade "vad heter farbror?", och jag förstod inte riktigt vad han sa. Men till sist sa han att han bodde i Kristdala. Han berĂ€ttade att han hade cyklat till VĂ€stervik i etapper, frĂ„n Kristdala. Ibland tog han tĂ„get, men det var krĂ„ngligt med cykeln, berĂ€ttar Britta.
â Han hade lite kastruller och annat pĂ„ sin kĂ€rra. Han Ă„kte vĂ€l omkring i byarna och spelade, fick ihop lite pengar och Ă„kte sedan hem till Kristdala igen.
Britta Karlsson sĂ€ger att dagens ungdom har mycket mer att roa sig med Ă€n vad man hade nĂ€r hon sjĂ€lv var ung. Mötet med DĂŒsseldorfaren var spektakulĂ€rt för sjuĂ„riga Britta.
Mannen kallades alltsĂ„ för DĂŒsseldorf, eller DĂŒsseldorfaren.
â De sa aldrig hans riktiga namn. Jag vet inte om han var frĂ„n Tyskland, men han hade ett lite blandat sprĂ„k.
DĂŒsseldorfaren övernattade pĂ„ Norrlandskullen i ett tĂ€lt. Dagen dĂ€rpĂ„ hade han Ă„kt vidare.
â Jag sĂ„g honom bara den gĂ„ngen. Men det var en upplevelse, kan man sĂ€ga, berĂ€ttar Britta.
NĂ€r hon kom hem berĂ€ttade hon för sina förĂ€ldrar om DĂŒsseldorfaren.
â De sa Ă„t mig att jag inte fick prata med frĂ€mmande. Men det gick ju vĂ€gen. Jag har alltid varit glad i sĂ„ng och musik, och jag tyckte att det var sĂ„ vackert nĂ€r han spelade de dĂ€r marscherna.