â Jag gick till skolan som en normal elev, innan skoldagen var slut kom fyra poliser och hoppade pĂ„ mig i korridoren, tryckte ner mig pĂ„ golvet och satte pĂ„ handfĂ€ngsel. Nu sitter jag inlĂ„st som en brottsling och vet ingenting om vad som ska hĂ€nda med mig, sĂ€ger Alkind Berisha nĂ€r Vimmerby Tidning fĂ„r kontakt med honom i cellen i VĂ€xjö.
â Det Ă€r jĂ€ttejobbigt, jag vet inte om jag klarar det hĂ€r eller om jag ens vill leva mer. Det Ă€r en traumatisk upplevelse, jag vill aldrig mer se den platsen dĂ€r det hĂ€nde, sĂ€ger han.
Han berÀttar att han har ont i kroppen och att han inte fÄr den medicin som han uppger att han behöver.
â VĂ€rst Ă€r att inte veta vad de ska göra med mig, vad som ska hĂ€nda. De pratar om att det inte Ă€r farligt i Kosovo, men jag har ingenting dĂ€r, ingenting alls, sĂ€ger Alkind Berisha.
Han var 2,5 Är nÀr förÀldrarna lÀmnade Kosovo 2006.
I vÄras fyllde han 18 Är och blev myndig. Det innebÀr att han i Migrationsverkets ögon betraktas som ett eget Àrende och kan utvisas utan förÀldrarna.
â Jag Ă€r rĂ€dd att utvisas ensam. Jag vet inte, jag ska pĂ„ förhör igen om nĂ„gra timmar, sĂ€ger han.