Från "särjföa" till fast food

Och tänk vi som idag tror att stress och effektivitet i vårt högteknologiska samhälle frammanat "fast food", "street food" och allt vad folk kan tänkas finna på för att hitta en ursäkt för att det ska vara okej att inte sitta ned och äta i lugn och ro. I detta fall var det tydligen inte alls bättre förr. Skåpäta var för mig mat som åts i onödan mellan de riktiga målen.
"Nör di kokkte ätter förr i tin, så blidde det vanlittvis tunn smålannsvälling, för i smålann sa ättera åt varannre; var ä du? Här ä ja! Dänn hisstoria ä trolittvis kummen ifrå dä bördie össtajöttlann där ättera sa tä varannre i gryta; tåkk ta, tåkk ta, (ja få innte rumm)."
Stekt potatis är gott, påstår skribenten. Under förutsättning att det serveras något gott till, förslagsvis stekt sill eller fläsk som fått "bräse" i pannan. För i mathållningen visade sig samhällsklassen. "Stek va rätt sällsynt förr i tin, fa då kokkte di mäst tjöttet, männ di rike di stekte ju tjött nönn ännstake gång tä finkalas faståss. Nör di jole dä, så stekte ditt i e litti fotgryte utte jan såmm sto i spisen öva glöra."

Till att söta med fanns socker och sirap och intet mera. Båda var dyra och inte särskilt vanligen förekommande. Salt var vanligt och användes flitigt, inte minst till förvaring. Saltet hämtades hem från Västervik och såg inte alls ut som vi är vana vid att salt ser ut nu. "Inna handelsboeras ti to bönnera hämm sallt ifrå Vässtavik, å dä räknedes i visse fot sallt (kubikfot)." En fot är 29,69 centimeter.
"Dä måttet va så vanlitt, så di brukkte å säjje nör nönn skulle jiffte sa, att nör di nyjiffte hadde äte åpp änn fot sallt ihop, då somm fösst tjännde di varannress lynne hälle sinne."
Det salt som hämtades från Västervik var inte renat och vitt. Inte heller var det finmalet. Kornen var stora som körsbär ungefär och det fanns gott om gulbruna korn iblandat. När saltet kom hem hälldes det ned i ett kärl och sedan stöttes saltet sönder efterhand som det gick åt. "Då jole di så, att di hadde änn saltho utte bärk hälle ek, tä krösset i. Nör di skulle knappe sönnat uppifrån i salthonn, så la di dit åmmkring änn kaffäköpp hälle ölglas mä sallt i honn å sena to di framm saltstenen tä knappe mä. Hann va slät å litte flat å i vilöfftiheta nött minnnre änn ätt tefat. Nör di hadde knappet sönnart så dä va fint såmm risgryn, hälle nött grovere, så dujde dä i vanlie fall."

Kärlen vari maten lagades beskrivs noggrant i texten. Kittlar, tre till fyra gånger så stora som en vanlig gryta, hette bara de stora kärl i koppar som husmor använde till yste eller annat som krävde rejält utrymme. Alla kittlar var av koppar och de saknade fötter. Av beskrivningen att döma beror förmodligen avsaknaden av fötter på att det i stället fanns stora smidda järnställningar till kopparkittlarna. "Grytera hadde allti fötter, å va utte jan hälle köpper, å va utte flere olike stoaleke. Jangrytera såmm va jutne, hadde di tä koke sallt å fet söjalsmat i. Nör di skulle byke å slakkte hadde di änn sötts jangryter såmm va mykke större änn di annre, fa då ällde di i drängstua, hälle annrestua samm di iblann sa, å dåmm spisa va breere änn annre. Köppagrytera hadde di tä koke mjölkmat i å sånnt såmm innte va nött sallt i, för hälle to fateninga skae, för alle köppagryta fäkk löv å va fatende faståss."

En koppargryta gick att lyfta bort från värmen med bara händerna. Det var förstås otänkbart att hantera en järngryta med vidhängande järnhandtag på samma sätt. I stället hade man en losstagbar järngrepe till att lyfta bort grytan med.
Grytorna förvarades alltid i köket men de hade olika platser i olika hem. Även här spelade klass och rikedom en central roll. De välbeställda med sina stora bonnakök hade skåp så det förslog, så var det inte ute i stugorna. "Iblann hadde di nött gammelt höanskåp i tjöket, å då sto koktjala på gölvet unna neaste hylla. I törperehämma hadde di tjöka tä skräprumm inna tjökstvissta sattes åpp (ikring sekelsjifftet) å då kansjä di bale hadde e hälle två hyller utte bärk på ene vägga tä lägge di minnre koktjäla på å grytera satte di då i nött höarn unner hyllera."
När de skulle koka välling eller gröt hade de alltid en visp att röra med. Vispen tillverkades av björkris. "Åmm våra i majj måne, nör bärkriset va i saven, skalde di dän barken på fine bärkbusske såmm va passlie tä jöre visspe å. Nör di hadde skalet ä nöre visspe, fäkk ti törrke nönn da, å sänn bann di ihop dåmm å klippte dåmm jämmne, hälle taljde dåmm jämmne mä änn kniv."
Slev användes i hemmen men den kallades alltid för grytsked. Till allt som behövde mosas, lingon, kålrötter eller potatis, användes en stöt. En vanlig potatisstöt var ungefär 15 tum lång, 35-40 centimeter, i trä och med en bredare "klump" att stöta med nedtill.

Stekpannor fanns i alla hem. Till skillnad mot dagens pannor hade de alltid små korta fötter, och materialet var utan undantag järn. Elden tändes i den stora hällspisen och fick brinna tills det fanns bra med glöd. Lite av glöden skrapades ut och över ställdes stekpannan.
"Dänn sämste vällingen va vattenvälling, kokkt på vatten å litte röjmjöl. Dä va fattimat. Pärabitevälling kokkt på nött fläskben mä lite söjel på, å nöre morotebite, hadde olike namm såmm supe, blängbitevälling o. s. v. Iblann nör di famöjjne kokkte sånn välling blidde hann ju litte goere faståss, mä vättemjölsklimpe å bra mä söjel i. Då va dä ingi blängbite."
Det senare vittnar om att en del mest var för syns skull. En fläskbit eller två att titta, blänga, på. Ja, välling förr är nog vad vi idag skulle vilja kalla soppa. Och soppa förr det var baserat vad trädgård och skog kunde bjuda på. "Mä söppe mäntess bare fruktsöppe, vatten mä litte sitapp i tjasspa (körsbär) å nöre äpplebite, å kansjä nöre träpärabite. Di snåle hälle fattie såmm ingi frukt hadde passte på åmm våra nör träa va i saven, å börde höl i e lön i skojen, å satte e litti träränne mä i skåre i mitten fa saven te rinne ut i, å ättesåmm i stoa lön kunne je flere kanner lönsav, så blidde dä mykke savsöppe åt. Lönesaven va litte söt i smaken, så sömmlie to inget såkker tet, bare litte krösa."
I många hem serverades det vattengröt varje kväll när arbetsdagen var slut.
Den gröten bestod endast av rågmjöl och vatten. En del hade tallrikar till var och en och andra fann på råd ändå.
När gröten var färdigkokt hällde mor upp den i ett stort lerfat. Tillsammans med en stor bleckbunke mjölk sattes lerfatet mitt på bordet. Nu bänkade sig alla som skulle äta med var sin träsked i handen. Först lät alla skeden gå ned i gröten, och sedan vidare till mjölkdopp och till sist in i munnen.

Palt var vanligt förr. I huvudsak fanns det två sorters palt, blodpalt och potatispalt, de senare kallades även för kroppkakor. En välkänd delikatess även i våra dagar. "Blopallt joless så att di to blon å slo i litte vatten tä spä uten mä så dä skulle bli litte mea, å knödde i sammanmalt röjmjöl så palltedäjjen blidde stadi såmm änn vanli brödäjj. Iblann hävde di i nöre rå rivne pära för ann skulle bli nött lösere. Sänn la di faståss i litte sallt å päppa. Nör jangryta kokkte la di i pallta mä i palltsje i gryta. Palltsjea va e stoa gryttsje mä små höl i bötten fa vattnet tär inne ut i. Pallta va litte flate å vilöfftie såmm ätt tefat, å i var pallt lass tä i litte issta åmm dä va änn gris såmm hadde slaktess. Pallta skulle kokess änn timme. Pärapallt hälle kroppkaker, jole di så att ti skalde å kokkte nöre pära såmm di moste sönner tä dåmm to di litte koan- röj- hälle vättemjöl, åmm di hadde nött sånnt, e matsje sallt, änn lök, tesje kryddpäppa. Däjjen knös å arbetes tä små palltkaker på bakeresjiva, löken sjäres i fine taninger, å åmm di hadde så la di e litti flässkesmule i mitten å pallta. Efter tio minuter i lättsaltat vatten var det bara att äta. Skirat smör, tjock grädde eller lingon till paltarna nämns det dock intet om?