Från topp till tå runt 1800

Kroppsdelar av alla de slag var förr till god hjälp i språket. "Han ä så åppnäst, sa di iblann, män då mänte di i mänske såmm va hökkfadi." Eller: "Han blidde så lässen så ann blidde hängläped". Kanske blir det lätt så att två äldre män under 1950-talet hellre talar om uttryck som har med kroppen att göra än går in på detaljer.
Mellan raderna kan vi läsa att partiet "imilla majen å däa låra to ve", underlivet alltså, praktiskt taget inte nämndes vare sig det gällde kvinnor eller män. Underlivet var, mera nära beskrivet, ett plagg som kvinnorna bar under klänningen.

Diverse konstiga krämpor hade folk förr. Eller vad sägs om detta; "ja ä noj fa torr i knät fa dä knastre nör ja går".
Huvudsakligen är det män som både skrivit ned texterna och män som intervjuats. Och den man som intervjuats här syns ha ett gott öga till runda kvinnor. "Ska ja jämma ut å frie, så vill ja ha e såmm har gott livhull." En kvinna som inte var allt för skralt byggd. Kanske hade det högt ansedda hullet att göra med att de fattiga allt som oftast var magra om både ben och midja.
Att hull hade med mat att göra syns här: "Dä va änn litten kraffti pöjk. Han har bröhull!"
Bröhull det innebar runda kinder det, och man kan anta att det kom sig av en god tillgång på bröd i stugan.

Blod gav must åt många uttryck. "Dä så lässamt så änn kunne gråte blo." Huvudvärk ledde troligtvis till långt plågsammare behandling än vi är vana vid i dag. "Åmm di hadde huevärk å rämmatist, så trodde di atti hadde onnt blo issa, å då skulle di anntingen lätte ådre sa, hälle lätte bloigle suje dän utte blon påssa."
Det verkade dessutom som om de hade en väldigt diffus bild av var huvudvärken egentligen satt. "Ja, har änn sånn huevark, så ja ä rädd änn ska flötte sa inåt jänen."
Ordet hud användes inte om kroppshöljet, det var ordet skinn som gällde. "Mi doter ho ä så vill åssa, så o haä svåat tä hålle sa i sjinnet. Du ä frusen så du ä knottri i sjinnet.

Kring barnafödande och inte minst graviditet fanns gott om historier där sanningshalten torde vara tvivelaktig. "Åmm mora såmm va mä barn å va minst halvgången, så barnet hadde fått liv, blidde rädd (tväarädd) fa nonn ting, å ho i häfftiheta to sa mä näven nonnstäns på kröppen, så fäkk barnet ätt fösslemärke på samme ställe."
Graviditeten var förstås en påfrestning för en kropp som kanske inte alltid fick tillräckligt med näring. "Ring ikring öjjana kunne kvinnsa få iblann nör di blidde mä barn, hälle omm di va blofattie å fäkk nött anne kravel på samme gång."

Kaluffs beskriver ett vidlyftigt hår, och luggen sitter mitt fram. Jodå, till och med en liten teckning som beskriver mittbenan för eftervärlden, finns med i texten. ?
"Dämm såmm börde å bli flenskalli, hadde mångål i huet, sa di. Sommlie har knuttritt hår. Änn värvel i bakhuet vill dä noj bli iblann."
Texten låter berätta att det förr var mycket vanligt att låta skägget växa. Den delen som fanns under näsan kallades för "mustasja" och det långa som fanns på haka och kindben kallades "pullsånga". Många valde att ha mustasch men var i övrigt slätrakade. En vidlyftig kaluffs räddade minsann en piga från våldtäkt. "Grannas dräng skulle fasöke å vållta pia (i Bofall) män pia ho fridde sa. Ho reven i huet så ho tänkte ho skulle rive ånn va hårtofs i huet pånn." Olydiga barn kunde råka illa ut: "Förr nör lärera va stränge vä skolbana luggde di bana iblann, nör di va illake."

Ibland slås jag av förundran när jag läser texterna. För vad kan de ha tänkt på? De måste ha vetat om att någon gång, i en avlägsen framtid, kommer framtidsmänniskor att sitta och läsa detta. Och då vete gudarna hur de ser ut... "Annsäktet va fammsia utte huet. Där somm va öva näsa hätte panna, siera kalldess fa tjinnbena, dä somm va nerännen utte örana kalldess fa öralappa. Läpa va olike bree å tjåkke. Unna läpa å munnen va haka." Det var den opartiska versionen. Sedan går det att läsa om hur de vackraste flickorna såg ut och om den påverkan de kunde ha på manfolk. Men då handlar det ju om smaken... "Åmm fläkkera hadde mille mörke öjja å långe mörke öjjnehår då kumm jattet åppi halsgropa på pöjka nör di fäkk hålle omm domm."


I ansiktet sitter näsan och i nä-san finns det snor. Flera olika sorter dessutom. "Snoatåt = seg snoa, snoagubbe i näsa = hålre snoaklunnse i näsa."
I artikeln som handlade om renlighet, den 11 oktober, beskrevs det hur det i bland kunde vara så att kvinnorna i synnerhet hade en trasa att snyta sig i. Här får vi veta hur den gjorde som var utan. "Åmm di snöt sa i fingra, sa di atti bonnsnöt sa."

Tänderna får ett eget och långt stycke. "Ja kunne noj tale åmmet, män dä bäst å sätte tann fa tunge." Ett uttryck som ofta hörs numera är "hålla tand för tunga".
"Dä blidde i skrangktann. Han börje å fälle tännera. Han få snart ömmse tänner. Dä ömmt i dänn bottaste okkseltanna. Nu börje mjölktännra å kåmme."
I nästa stycke känns händelsen igen på något vis. Visst skulle detta ha kunnat inspirera Astrid Lindgren till stycket där stackars Lina har tandvärk? "Nör i mjölktann va lös sa mora åt barnet attä skulle runke på tanna nör dä hadde nör stunn fa tanna skulle bli lösere. Nöro va bra lös to mora å knöt änn dubbel tvinntrå omm tanna å rykkte te mä näven. Fa barnet skulle få i bra tann i stället skulle nu barnet ta dänn utdraene tanna i näven, gå tä dänn yppne spisen, kasste tanna i ällen å säjje: je ma i bentann för i gulltann!"

Halsen får en alldeles underbar beskrivning: "Hals kalldess alle smale dele såmm va tjåkkere på annre ställe såmm flaskhalsen, åhalsen, halsen på jäalet hälle änga å så där."
Armarna kunde vara tjocka och smala. Bäst var det att ha långa armar. "Du bli noj rik mä tin, du har så långe arrme." Drängen och pigan som hade sällskap med varandra de brukade promenera arm i arm. Ett annat ord för gå arm i arm var gå i armkrok. Händer, handled och handlov fanns med bland en stor del av de vardagliga uttrycken. "Han ä händi dä allting. Ja frys så ja ä så valhänt, hälle krumsen, om näva. Du ä så hålhänt. Sputt i näva å ta nytt taj.
Handen kunde vara ett mått: "änn gripnäve", det vill säga så mycket som en hand kunde rymma.

Fingrarna hade olika namn i olika sällskap. De vuxna tala-de precis som vi om tumme, pekfinger, långfinger, ringfinger och lillfinger. Barnen fick en helt annan version: "Når di talde vä barna åmm fingra så kalldes di iblann: tummetutt, slekeputt, långeman, jattlihan å lilletutt." En ramsa jag själv hört en slags variant av som liten. Då sa man tummetott, slickepott, långemann, gullebrann och så lilla vickevire.
Avslutningsvis kan jag bara säga som det står i texten: "Nu har du inget å jöre än tä sitte å sno tumma."