En av konstens uppgifter är att få oss att tänka efter. Kanske tydligast ses det inom genren dystopier, det vill säga skräckscenarier om hur inhumant det kan bli om vi inte passar oss. Kanadensiska författaren Margaret Atwood skrev romanen "The handmaids tale" under tidigt 1980-tal i dåvarande Västberlin. Muren mot öst hade ännu inte fallit och hon gjorde resor bakom den. Ofta stötte hon på berättelser om hus som övergivits och nu beboddes av andra människor, skiftat av ideologiska skäl.
Romanen stöptes om i flera former, till balett, långfilm och teater. Kanske var det tv-seriens popularitet som fick Atwood att skriva en uppföljande roman, "Gileads döttrar" (2019), ett haussat boksläpp som dock har väldigt lite att göra med tv-seriens handling. Atwoods roman är stoff för första säsongen. Visserligen jäser upproret bland tjänarinnorna under de två följande, men berättelsen har blivit grymmare. Snart drar den fjärde säsongen i gång på HBO, den 29 april släpps de tre första av tio nyinspelade avsnitt. Och än så länge verkar berättelsens teokratiska stat Gilead vila på fast och lika självgod som ondskefull grund.
Tiden i Västberlin var naturligtvis inte det enda som inspirerade Atwood till berättelsen om tjänarinnan Offred, som i serien spelas av Elisabeth Moss, och vars uppgift är att föda barn åt husets herre, kommendanten Fred och hans fru. En annan av Atwoods källor var ett besök i Iran strax efter revolutionen 1979, där kvinnorna förväntades stanna vid spisen och ta hand om barn likt romanens gråklädda Marthor. Hon hämtade också idéer från den amerikanska kristna högern och 1700-talets pietism, som hon menar att USA av i dag är byggt på. Den senaste säsongen av serien, nummer tre, har ansetts ha likheter med Trumps regeringstid. Här har tjänarinnorna i Washington fått munnarna hopsydda och mesta symbolen för (svart) emancipation, statyn av Abraham Lincoln, har ikonoklastiskt blivit av med överkroppen.
Berättelsens religiösa sekt som tagit makten i USA har döpt om landet till Gilead. En miljökatastrof har gjort stora delar av befolkningen infertil. Nya lagar har stiftats och männen, patriarkatet, har den totala makten. Som kvinna kan du inte äga något. Blir du påkommen med att läsa en bok knipsas ett finger. Du blir av med livet om du har en homosexuell förbindelse, eller åtminstone omskuren.
Innan regimskiftet hette Offred June och hon levde med man och barn. Dottern togs ifrån henne vid skiftet och gavs till en kommendörsfamilj. Ett öde hon delar med flera tjänarinnor. Osökt hamnar tankarna på Dagens Nyheters granskning av oegentligheter med internationella adoptioner under det sena 1900-talet. Var verkligen fattiga mammor i flera världsdelar med på att deras barn skulle adopteras bort?
Stoffet i romanen och serien är användbart som tidsspegel av hur våld och övergrepp mot kvinnor kan fortgå inom ramarna för komplicerade maktideologier. Inte ens Sverige är förskonat. Tänk på mordet och våldsamheterna i Knutbysekten. Och hela fem kvinnomord under de tre senaste veckorna talar sitt tydliga språk. I en essä i The Guardian (10/8 2016) berättas att Atwood vill att romanens epitet ska vara "spekulativ fiktion", alltså något som skulle kunna hända i vår nutid, vilket också serien tagit fasta på. Detta till skillnad från "science fiction" som hon anser är ren fantasi.