Nyfiken på ...
"Jag är livrädd för stick, men när han kom in på salen spred han ett sådant lugn omkring sig att jag glömde bort att vara rädd."
Många kvinnor som blivit mammor på US kan instämma i ovanstående citat från en av de cirka 10 000 patienter som fått en epidural, ryggbedövning, av Bror Gårdelöf.
Med sitt varma sätt, sina lugna ögon och stora yrkesskicklighet upplevs han som tryggheten själv. Om du inte känner igen honom kan det bero på att den rejäla mustaschen, som han anlade 1994 då han efter en skidolycka och gipsad hand inte kunde raka sig, nyligen åkte bort. Men den ska nog få växa ut igen.
I januari hade anestesiöverläkaren jobbat på US i 38,5 år, och meningen var att han skulle gå i pension, men det hann han inte. Raskt kom ett erbjudande om att fortsätta sitt värv på Ekoxen, där han stortrivs.
Att bli läkare var alls inte självklart. Hemma i uppväxtstaden Uddevalla på 60-talet var civilingenjör det finaste. Men så läste den unge Bror Arthur Haileys "Den sista diagnosen", och fick idén till medicinstudier.
– Den gav mig en känsla av hur det skulle kunna vara att vara läkare, men det skulle jag nog inte hålla med om i dag, ha ha.
Först var inriktningen kirurgi, men efter studierna i Linköping fastnade han för anestesi, sövning/narkos.
Vad är en utmaning inom ditt gebit?
– Det ojämna tempot. När det bränner till ska du snabbt fatta rätt beslut och på kort tid ta reda på så mycket du bara kan om patienten, för att kunna söva på rätt sätt. Vissa narkospreparat kan i kombination med olika allergier och åkommor utlösa livsfarliga reaktioner.
– Det här inledande arbetet bygger på att du snabbt etablerar en kontakt och får patientens förtroende. Det måste ske utan att din egen stressnivå märks för patienten. Du ska tvärtom utstråla lugn.
Vad är tricket med en epiduralblockad?
– Man sätter en speciell spruta på epiduralnålen. När nålsögat befinner sig i ligamentet, utanför epiduralrummet, känns det som betong i sprutan. Du jobbar dig inåt, millimeter för millimeter. När nålsögat forcerar ligamentet går det plötsligt mycket lätt att injicera. Allt sitter i min vänstertumme. Jag skulle kunna göra det med förbundna ögon, men inte med förlorad känsel i tummen.
Vad kan gå snett?
– Om nålen går genom duran, hårda ryggmärgshinnan, blir det för mycket bedövning och patienten kan tuppa av. Om du å andra sidan inte kommer in i epiduralrummet får patienten dålig eller ingen smärtlindring.
Vad säger du till en rädd patient?
– Att resan till och från sjukhuset innebär fler risker än att lägga sig på operationsbordet. Ofta kompletterar jag med att säga: Vår första plikt är att väcka lika många som vi söver. Men vi ligger på plus, för vid kejsarsnitt är det en in och två ut!
Beskriv tjusningen med jobbet!
– Att ta hand om en människa som bokstavligt lägger sitt liv i dina händer, att få den människan lugn i en utsatt situation – det är oerhört belönande. Lägg därtill känslan när du är med och löser ett akut problem, som vid ett omedelbart kejsarsnitt.
Berätta ett udda minne!
– Det måste bli pappan som i förlossningsrummet högljutt och via mobilen höll på med diverse bilaffärer. Jag ville kommunicera lugnt med mamman och sa åt honom att antingen vara tyst eller gå ut. Han gick ut, varpå mamman undslapp sig: "rätt åt honom".
En del mammor har friat till dig . . .
– Ja, det har faktiskt hänt ett antal gånger, även med den blivande fadern närvarande. Att bli kvitt svåra plågor genererar en oändlig tacksamhet.
Vad tycker du om regionerna?
– Lägg ned dem. Regioner, eller landsting som det hette, var en vettig struktur som regionala parlament när idén lanserades på 1860-talet. Då åkte man häst och vagn och telegrafen var den snabbaste nyhetsförmedlaren. Med dagens transporter och snabba informationstekonologi har de helt spelat ut sin roll.
Vad är problemet?
– Det går inte att utkräva ansvar när vården inte fungerar. Regeringen vill ha en viss sorts sjukvård, regionerna svarar med att det saknas pengar, och så skyller de på varandra och inget händer. Sedan husläkarreformen har det inte fattats ett enda politiskt beslut som på allvar gynnar den eftersatta primärvården och gör allmänläkaryrket långsiktigt attraktivt.
– Ansvaret för primärvården borde läggas på kommunerna, som i Norge. Sjukhusvård borde vara statens ansvar. Massor av länder har visat att det fungerar utmärkt. Man kan dessutom fundera över hur många tusentals/tiotusentals/hundratusentals patient-läkar-sjuksköterskekontakter som i dag aldrig blir av, för att personalen är upptagen med upprepade omorganisationer.
Vad är du mest stolt över av ditt livs bedrifter?
– Utvecklingen inom svensk och östgötsk ambulanssjukvård under 1900-talets sista 15 år. Besättningarna gick från att vara växeltjänstgörande brandmän, som gav en utökad version av första hjälpen, till att ge propplösande läkemedel vid akut hjärtinfarkt. Sannolikt har ingen annan verksamhet i vården utvecklats så snabbt på så kort tid. Den var definitivt inte min förtjänst – men jag hade förmånen att få leda det praktiska genomförandet i Östergötland.
(Bland mycket annat var det Bror som efter förebild från Seattle införde nallen Ambjörn i alla ambulanser, att dela ut till barn. Han finns kvar än i dag.)
Din största utmaning i livet?
– Motståndet mot det ovan. Vissa brandchefer motsatte sig utvecklingen – och gick till sina kommunpolitiker, som gav sig på landstingets politiker. Processen blev lång och mödosam, men den då ledande landstingspolitikern Conny Öhman stod på sig mot de kommunala kollegorna och såg till att fattade beslut genomdrevs.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Resultatinriktad, öppen, otålig, debatt- och skrivglad.
Bästa bok du läst?
– Röde Orm av Frans G Bengtsson.
Om du fick resa i tiden?
– Operationsavdelningen på Massachusetts General Hospital i Boston, 16 oktober 1846. Då sövde tandläkaren William Morton patienten Gilbert Abbot med eter. Mot allas förväntningar (utom Mortons) fungerade narkosen. Efter ingreppet vände sig kirurgen John Collins Warren till kollegor och studenter med orden: ”Gentlemen – this is no humbug.” Där och då föddes min specialitet – och Ether Day firas årligen i USA.
– För något decennium sedan rankade WHO vilka förändringar, som betytt mest för den globala folkhälsan under de senaste 200(?) åren. Föga förvånande kom bättre kost och hygien på första plats. På andra plats kom narkosen.
Vad gör du helst en ensam ledig dag?
– Åker motorcykel, om vädret är passabelt. Annars läser jag, skriver eller lyssnar på musik.
Om du fick ändra en sak med dig själv?
– Lyssna mer.
Något du är extra nöjd med?
– Förmågan att fatta snabba beslut, när så behövs. Det är nödvändigt i min specialitet. Och förmågan att lugna skrämda patienter.
Något särskilt du ångrar?
– Att jag inte kollade upp avslutningen på den lätta skidnedfarten bättre 24 februari 2005. Höger höft blev ett plocke-pinn. Där och då tog min ytterligt blygsamma alpina karriär slut för gott. Ortopedkirurgerna i Zell am See gjorde ett förstklassigt jobb – men höften är alltjämt på olika humör olika dagar.
Har du någon okänd talang?
– Jag läste ryska i gymnasiet och under militärtjänsten på Tolkskolan. Jag kan förklara för en livrädd rysktalande mamma att hon ska få smärtlindring under förlossningen.
När är människor riktigt pinsamma?
– Uppenbara lögnare, som ändå framhärdar. Mannen i ovala rummet är ett uttalat specialfall!
En egenskap du högaktar?
– Uppriktighet – även i obekväma situationer.
Vad gör dig riktigt arg?
– Paragrafrytteri. Treåriga Esmeralda är ett extremt tydligt exempel. Alla med ett hum om barns anknytning begriper, att hon slets upp med rötterna från den enda miljö hon känt till. Domstolen kunde ha anlitat oberoende expertis, som skulle ha bekräftat detta. I stället placerades hon i en för henne vilt främmande miljö. Redan det är illa nog. Att hon i denna miljö vanvårdades, misshandlades och dog gör tragedin monstruös.
– Om domstolen beaktat FN:s barnkonvention, skulle inget av detta hänt. Det är en evig skamfläck för hela det svenska juridiska systemet.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Åstadkommer permanent handlingsförlamning hos alla som strävar efter att starta ett krig.
Ett annat yrke som hade passat dig?
– Det hade varit intressant att söka till flygvapenpilot – men jag hade förmodligen inte blivit antagen.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Rätt hanterade isterband med dillstuvad potatis, rödbetor och mild senapssås, ett märgfullt öl och en eller två Lysholms Linie Aquavit.
Vem, levande eller död, vill du bjuda på middag?
– Soichiro Honda. När Japan låg i ruiner efter andra världskriget, kom han över en laddning små tvåtaktsmotorer, avsedda för japanska arméns mobila elverk, och monterade dem på trampcyklar. 15 år senare blomstrade företaget, och deras racermotorcyklar i de mindre klasserna hade en teknisk nivå, som fick åtskilliga konkurrenters grejor att verka pappslöjd. Sedan länge är Honda världens största tillverkare av motoriserade tvåhjulingar – knappt fyra miljoner per år – och världens största tillverkare av förbränningsmotorer (även i utombordare, gräsklippare, små elverk mm mm).
– Eller Nelson Mandela. Motivering överflödig.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– Makten att omfördela tillgängliga resurser till alla människor på klotet – och visheten att begripa hur det skulle genomföras.
