Alexandra flyr vid ett tillfälle och gömmer sig i ett trapphus. Men när morgonen gryr går hon tillbaka. "Den lilla självkänslan jag hade kvar smulade han sönder totalt men när jag går tillbaka har jag iallafall kontroll på var han är", säger hon.
Ett annat sätt att ta tillbaka lite kontroll var att "provocera fram" slagen. "Det var mitt sätt att ta kontroll över när slagen skulle komma".
De träffas första gången i Linköping i februari 2005. Under valborgshelgen besöker han henne hemma i Hultsfred för första gången. I slutet av maj kommer första slaget.
Första våldet
– Jag var helt oförberedd på det. Han hade lånat pengar av mig till sitt spelande och innan han skulle åka hem ville jag ha tillbaka dem. Han tog det som en förolämpning, säger Alexandra Simonsson.
Efterföljande sommar är varm. Misshandeln fortsätter – ofta och grov– och många gånger får Alexandra bära långärmat för att dölja den.
– Då slog han bara och tänkte inte på vad han gjorde eller var han slog.
I mitten av juli ska Alexandra flytta till Linköping. Hon ska dela en lägenhet tillsammans med en kompis, men flytten blir aldrig av. Hon är så blåslagen att hon inte kan besöka macken för att låna ett släp. För föräldrarna blir det en chock att se henne.
– Vid 27 års ålder fick jag istället flytta hem till mina föräldrar igen. Jag fick inte ha mobiltelefon eller internet och fick inte lämnas ensam hemma. De ville skydda mig men något jag har lärt mig är att du måste själv komma till den punkt när du inte vill ha kontakt.
Värsta våldet
Till slut polisanmäler Alexandra misshandeln och han döms till sex månaders fängelse. Nu skaffar hon en ny lägenhet men väljer också att ta upp kontakten igen. Det resulterar i att han i mars 2006 flyttar rakt in i nya lägenheten från fängelset.
– Då började det riktiga helvetet, säger Alexandra.
Syskon och kompisar säger upp kontakten under den här tiden på grund av valet att ta tillbaka honom.
– Jag var väldigt ensam där. Vi träffade inte hans familj heller.
Misshandeln fortsätter men byter karaktär och blir mer beräknande.
– Han lät vattenkranen rinna på toan så det inte skulle låta lika mycket, han slog där det inte syntes och han var mer hårdhänt.
Alexandra läser till lärare men alla studiemedel från CSN spelar han bort. De har knappt några pengar och Alexandra pantsätter allt av värde, alla symboliska minnen.
– Jag älskade att fotografera när jag var yngre och hade flera fotoalbum. Minnen från resor till London med vänner och skolresor. Allt fick jag slänga för att han inte ville bli påmind om mina tidigare killar och relationer.
I slutändan ska det bli tydligt att han inte bara påverkat åren tillsammans och åren efter – utan även åren innan honom.
– Han har tagit ifrån mig allt. Han har rensat allt.
Nu har han även inskaffat en fjäderbatong och han drivs av en enorm svartsjuka när han slår. Det blir som ett förhör om hennes tidigare liv och pojkvänner där det är omöjligt att svara sig fri.
– Var jag ärlig slog han, ljög jag slog han, sa jag att jag ljugit för att han inte trodde mig slog han. Han slog i vilket fall.
Nu har han även insett att misshandeln i lägenheten blir för problematisk med alla grannar. Därför tar de ofta bilen och åker ut i skogen när han vill slå. Han tar även med papper – om hon börjar blöda.
– Jag vågade inte göra något annat än att följa med. Han hotade med att skada min familj och mina vänner så det var bättre att han slog på mig.
Det värsta våldet kommer efter ett förhör om tidigare relationer. De åker återigen ut till skogen och fjäderbatongen är med. Han slår och Alexandra försöker värja sig. Det övergår snabbt till strypgrepp.
– Döda mig istället så jag slipper det här, säger hon då.
Han tycker sig se något röra sig i skogen och avbryter. Förhöret fortsätter istället hemma hela natten. Hon sover hela dagen efter men när kvällen kommer flyr hon och gör en polisanmälan. Men han lyckas komma undan och håller sig undan i en månad.
– Under den månaden hinner man tänka ganska mycket, säger Alexandra som återigen får upp kontakten med honom.
Han grips och i april 2007 döms han till ett och ett halvt års fängelse tack vare god bevisning från rättsläkaren i Linköping och ett besök på vårdcentralen i Hultsfred.
Sista våldet
I maj 2008 flyttar de återigen in i en lägenhet tillsammans i Linköping. Skillnaden nu är att Alexandra får träffa hans mamma, syster och bröder. Skillnad är det också på misshandeln.
– Den är mer psykisk, hot och silent treatment.
Alexandra blir gravid och hon får försörja dem genom att arbeta dubbla jobb. Fysisk misshandel förekommer men inte lika grov och ofta. Han har ofta vänner hemma, de röker hasch i vardagsrummet medan Alexandra är förvisad till sovrummet.
– Jag har nog aldrig känt mig så ensam.
Den 10 juni 2010 föds deras son. Det blir en påfrestande förlossning och i efterhand hade det nog mycket att göra med att han var där.
Tiden med ett spädbarn blir prövande och vid ett tillfälle när sonen är en månad är inte Alexandra tillräckligt snabb att amma honom och mannen blir arg. Han slår Alexandra över armen så att hon nästan tappar barnet. Hon lyckas lägga ifrån sig honom innan fler slag kommer. Till slut kommer hon ut med sonen i vagnen – hon ska bara ut och amma i lugn och ro– men han ringer henne och hotar så hon fortsätter gå.
– Jag ringer pappa och berättar. Sedan möter jag min kusin innan min syster Lina kommer och hämtar oss.
Det blir några nätter hos olika kvinnojourer, en polisanmälan och dokumentation av skador.
– Den här gången har jag något annat att fokusera på – min son.
Oron över att inte räcka till som ensamstående förälder finns där.
"Jag är otroligt rädd att jag inte ska lyckas med min uppfostran och att han blir som sin pappa. Jag vill uppfostra en son som vet vad gränser innebär, vad som är okej och inte. Hans pappa har gjort mig så illa att jag inte kan beskriva med ord samtidigt har jag varit väldigt tydlig med min son att han är anledningen till att jag tog mig därifrån", säger Alexandra.
Sonen blir vändpunkten för Alexandra. Den som är värd att kämpa för när hon fortfarande har svårt att se sitt eget värde.
– Utan honom kan jag inte säga att jag hade varit i livet idag.
Idag har sonen – som blir 11 år i sommar– ingen kontakt med sin pappa. Försök har gjorts men pappan kunde inte sköta de övervakade besöken.
– Jag har varit rak och tydlig med min son, han vet vad han har gjort. Varken min son eller jag mådde bra av besöken.
Hur ser du på kärlek och relationer framöver?
– Jag har inte träffat någon på 11 år, jag vågar inte. Jag vill absolut men jag ser mer idag vad jag vill ha.
Istället har Alexandra lagt fokuset på relationen till sig själv.
– Jag började träna i höstas vilket jag aldrig gjort innan. Jag äter antidepressiva och omger mig med människor jag mår bra av. Jag trivs med livet och vågar stå upp för mig själv.
Varför ville du ställa upp på den här intervjun?
– Kan jag hjälpa en annan kvinna är jag överlycklig. Men också få folk att tänka ett steg längre än sina fördomar. "Varför lämnar hon inte" måste bli "varför gör han så här" och de som säger: "En riktig man slår inte en kvinna", måste förstå att det är visst riktiga män som gör det. De män som inte slår måste stå upp och säga ifrån.
Vad vill du säga till dem som genomgår något liknande?
– Svartsjuka har inget med kärlek att göra. Tecknen fanns där hela tiden men jag var inte mottaglig. Jag ville bara ha kärlek.