Vi möter henne utanför huset som hon och familjen köpt och såsmåningom ska flytta in i.
Tanken var först att vi skulle få se hur en inredningsarkitekt renoverar ett gammalt 1910-tals hus i centrala Västervik och därefter prata om hur Ida gick från att designa välställda norrmäns hem till att tillfälligt agera som vikarierande arkitekt på det kommunala Bostadsbolaget. När tidningen först kommer fram möts vi av beskedet att huset just idag inte är så lätt att beträda, då hantverkarna nyligen gjutit nytt golv. Kanske hade det varit möjligt att slå oss ned för en intervju i den tillhörande trädgården men vädrets makter är emot oss och morgonregnet fortsätter att hålla i sig. Vi beger oss istället ner mot centrum och slår oss ned på ett något nyvaket café.
Ursprungligen kommer Ida från Åtvidaberg och hennes familj har så länge hon kan minnas haft stuga i Västervik. På somrarna har det därför varit naturligt för henne att leta sig ut mot östkusten. Något som kanske inte föll sig lika naturligt var att hon i framtiden skulle arbeta som inredningsarkitekt.
– När jag var ung hade jag fullt fokus på dans som skapande form och efter att jag tagit studenten flyttade jag upp till Stockholm för att satsa på karriären som bakgrundsdansare till artister och musikvideos. Efter att 2004 varit med i tv-programmet "Floor Filler" fick jag alltmer blodad tand för branschen och bestämde mig för att satsa helhjärtat på dansen.
Drömmen om att slå igenom i dansvärlden förde Ida till änglarnas stad på den amerikanska västkusten: Los Angeles.
– Planen var att jag skulle spendera ungefär ett år i LA, gå på dansauditions. Pröva lyckan i Amerika helt enkelt.
Mycket till dans blev det dock inte för Ida i LA. Hon berättar att tiden där borta mest spenderades med andra svenskar och att det därmed varken blev tid för att gå på dansauditions eller att förbättra engelskan.
Istället för att tillbringa ett år i USA packade Ida om sina resväskor efter endast tre månader. Den nya destinationen blev Hamar i Norge.
– 2007 började jag jobba som butikschef på klädesbutiken Carlings och stannade där i ungefär ett och ett halvt år.
Efter den tiden växte sig längtan hem till Sverige allt större. Hennes dåvarande förhållande hade tagit slut samtidigt som hennes systrar fått barn.
– Jag pendlade hem en del till Sverige under den perioden. Ena systern hade jag i Linköping, den andra i Stockholm.
Något centralt för Ida är banden till sin familj. Hon värdesätter den vardagliga kontakten och det spontana besöket man kan få av nära och kära. Hemkärleken sattes dock på prov när Ida i sina tankar om att återvända till Sverige år 2009 sprang på norrmannen Eirik Olssen, en person som småningom blev hennes make och far till hennes barn.
– Jag och Eirik flyttade ganska omgående ihop i Oslo. Han var i takt med att påbörja sin tandläkarutbildning och jag hade fått jobb på klädmärket Diesels huvudkontor i Norge, säger Ida med ett leende på läpparna.
Tiden på Diesel blev däremot inte långvarig. Ida upplevde att det inte fanns något utlopp för hennes kreativitet på kontoret utan istället hoppade hon snart på en utbildning inom inredningsarkitektur i Oslo. Ida har sen barnsben, vid sidan om dansen, haft ett intresse för att inreda – något hon själv tror att hon har fått från sin mor. I barndomshemmet i Åtvidaberg var det även Idas mor som bestämde över inredningen, själv fick Ida möjlighet att utforska sin kreativitet när hon flyttat ihop med Eirik.
När utbildningen väl var avklarad höll Ida återigen på att packa sin resväska, den här gången mot irländska Dublin där hon tänkt bygga på sin utbildning inom arkitektur.
– Allt var färdigplanerat för flytten till Irland men av en ren tillfällighet avbröts mina planer dit.
Det som kom emellan var ett jobberbjudande som Ida kände att hon inte kunde neka. Hon började arbeta på interiörarkitekturfirman Ramsøskar AS.
– Hos Ramsøskar stannade jag i fem år och såg företaget växa från tre anställda till de tjugofyra som idag jobbar där. Det hela var en god erfarenhet och lät mig skapa ett kontaktnät i Oslo. Även om Ramsøskar har gjort sig kända för att designa hotell så jobbade jag med en god blandning av hotell, restauranger och privata hem.
Ida beskriver sin konstnärlighet som något där det minimalistiska och det majestätiska lever i en symbios. Något som särskilt inspirerar henne är fåglar, och styrkan i hennes design är att hon är bra på att tänka i olika stilar.
Vid sidan om att vara frilansande inredare drev även Ida sin egen inredningsfirma. Det är den hon har utvecklat de senaste åren. Efter 13 år i Norge blev längtan österut nästan outhärdlig. Barnen, fyraåriga Didrik och sexåriga Axel, var snart i skolåldern och planerna på att flytta till Sverige blev alltmer aktuella.
– Först var tanken att familjen skulle slå sig till ro i Linköping men vid närmare eftertanke blev Västervik mer lockande. Varför bo tio mil från sommarstugan när vi istället hade möjlighet att bo tio minuter från den. Efter 13 år i Norge blev det nu min tur att låta Eirik följa med mig, och jag är tacksam för att han stöttar mig i det här projektet.
Att byta ut Oslos pulserande storstadsliv till den lummiga kuststaden Västervik resulterar självklart i en del kontraster.
– Här hoppas vi på mer livskvalité och vi tycker om närheten till släkt och familj i Sverige.
Skämtsamt berättar Ida om att det i Sverige finns ett större utbud när man storhandlar.
– I princip finns det bara två sorters ostar att välja på i Norge, brun eller gul.
Flytlasset från Oslo till Västervik gick redan i mars månad. Tanken var att få hit det mesta av hushållet och sedan återvända till Norge, så att barnen skulle få ett gott avsked av lägenhet och vänner. Men plötsligt stängde Norge gränsen till Sverige och sen dess har familjen varit i Sverige, något som har satt Idas barn i en speciell situation.
– Det har inte funnits några förskoleplatser för dem förrän efter sommaren. Vi är glada att vi har en del kompisar i staden som har barn i samma ålder så att grabbarna får andra barn att leka med.
Just hur familjen ska hantera flytten har varit något som tyngt Ida. Kommer barnen trivas, få kompisar och tycka om den nya staden? Något som gladde henne och Eirik var häromdagen när deras äldsta son Axel gav följande kommentar när de spejade ut över en solnedgång längs Gamlebyviken:
– Så herlig at vi bor her nå.
