Jag kan räkna upp många betydligt bättre och bekvämare arbetsplatser i huset. Köksön. Matsalsbordet. Min lillebrors skrivbord. KONTORET? Ändå sitter jag HÄR med datorn i knät och känner av träsmaken i baken. Varför då? Det finns ett enkelt svar på den frågan. Minimänniskan bredvid mig ville det. Och det är hon som bestämmer i vår familj.
Hon får inte alltid som hon vill. Det får hon faktiskt inte. I så fall hade hon haft en glass i handen. Tio i magen. Tänderna hade varit oborstade och hon hade förmodligen haft på sig en prickig tröja, randiga byxor och blommiga strumpor. Vilket hon ibland förvisso har. Summan av kardemumman är hur som helst att hon har betydligt mer makt än vad en person som bara funnits på den här jorden i tre år borde ha.
Innan jag fick barn hade jag satt upp tydliga regler som min framtida avkomma skulle följa. Skärmar skulle endast användas som ett pedagogiskt verktyg. Här skulle det lekas med riktiga leksaker. Alltid. Jag kunde heller inte förstå mig på föräldrar som lät sina barn vinna i spel och lekar. Det är väl bara att låta barnen tjura en stund? De lär sig till slut. Och det där med att vara konsekvent. Det kunde väl inte vara så svårt? Ett nej är ett nej. Punkt slut.
Sedan hände någonting. Jag fick barn. Då insåg jag att det inte var fullt så enkelt som jag kanske hade trott. Plötsligt står en minimänniska vid köksbänken och ropar "spasiba". Det är inte jag som har lärt henne ryska. Det är Youtube. Jag vänder medvetet på fel kort i memory bara för att få se hennes glädje när hon lyckas få ihop ett par. Och jag hör mig själv säga att hon måste äta upp maten om hon vill ha en godisbit. Sedan gör jag plötsligt en liten hög på tallriken och säger att det räcker om hon äter den för att slutligen be henne i alla fall lukta på en köttbulle.
Med andra ord är det väldigt enkelt att uppfostra på papper och då avgöra vad som är rätt och fel. Vad man borde tillåta och inte. Hur en bra förälder ska vara. Men när verkligheten kommer ikapp är det inte fullt så enkelt. Även om Amanda-innan-barn hade kallat mig för en urdålig förälder försöker jag lätta mitt dåliga samvete och tänka på att jag alltid gör mitt bästa. För det gör jag. Och det tror jag faktiskt är bra nog.
Nu ska jag fråga minibossen om vi har bastat klart.
