Jag talar om emojier. De där små flinande, flirtande, rodnande, gråtande, gapflabbande, kräkande gubbarna som vi förstärker och förtydligar digitalt skriftspråk med. I mejl, messenger och sms. På Facebook, Instagram och alla andra sociala medier.
Skriftspråk i kortform är som gjort för missuppfattningar om man inte känner varandra väldigt väl. Det som avsänds som skojfrisk ironi kan lätt tas för gravallvar av mottagaren. Här kan emojier smidigt fungera som ett förtydligande.
De har till och med ett helt eget lexikon, Emojipedia.
En del kallar dem en förflackning av språket, andra en utveckling av det. Det beror på hur de används. Vissa kan inte skriva ens det kortaste digitala meddelandet utan att det återföljs av klappande händer, konfettihattar och skålande champagneglas. Det blir tröttsamt i längden.
De kan också leda till förvirring. Dottern skickade mig, som svar på ett sms, en emoji som spred glada pussar omkring sig. Det vill säga i HENNES telefon gjorde gubben det.
Jag fattade verkligen ingenting, för i MIN telefon (av ett annat märke) blev det en liten gubbe som kastade ängsliga blickar åt sidorna. Det tog en stund innan vi redde ut det där.
Himla små är de också, för oss lite skumögda.
Sedan jag korresponderat med en intervjuperson, på en hög och viktig post, och vi äntligen hade hittat en tid för en intervju skickade jag en "tumme upp" som slutkläm. Trodde jag. Jag hade inte läsglasögonen på mig just då.
Senare upptäckte jag att det inte alls var en "tumme upp" jag skickat utan ett utsträckt långfinger, alltså en "fuck you"-symbol.
Jag fick inget svar och våndades över hur jag skulle förklara det hela när vi sågs. "Jo, alltså, det där fuck you jag skickade var ju vänligt menat, men det kanske du förstod?"
Personen i fråga verkade dock inte besvärad så jag lät det hela bero. Han var i min ålder och kanske hade inte han heller läsglasögonen på sig.
Min 81-åriga mamma är duktig på det digitala och jag är stolt över att hon vinnlägger sig om att hänga med i svängarna. Men, som sagt, de där gubbarna är ju så förbaskat små.
Vi har en chattgrupp i släkten där mammas tre barn och fyra barnbarn skriver frekvent.
När barnbarnet Emelie lade upp en väldigt gullig bild av mammas 4-åriga barnbarnsbarn Freja, i ny klänning, kommenterade mamma det med en nonchalant liten gubbe som ryckte på axlarna. Det var naturligtvis oavsiktligt, men väckte mycket munterhet.
Coola gammelfarmor som liksom tycker att "jaha, skulle det där vara något märkvärdigt?!"
Nyss lyckades mamma också få till inte mindre än fyra "tumme upp" i raken på ett inlägg som var en vecka gammalt. Två stora tummar och två små.
(Min mamma har mycket humor och hör inte till de lättkränktas skara. Hon vet att jag skriver det här.)
Tänk om vi skulle flytta över alla dessa känslouttryck som vi använder i digitala chattar till verkliga livet. Göra alla de miner som det finns emoji-symboler för.
Tummen upp och handhjärtan används ju visserligen, tappade hakar och himlande blickar likaså, men tänk att addera alla de andra också. Jobbmöten, släktmiddagar och möten med okända som förgylls av långa charader i form av kräkningar, flygande pussar, vålnader, störtgråt, klappande händer, utsträckta tungor, snarkande ansikten och små apor som håller för ögon, mun och öron.
Det kunde bli en kul sketch om inte annat.
Har du också skickat helt fel emoji till någon? Mejla mig och berätta!