Jag var mäkta stolt när jag träffade de äldre släktingarna, för min elvaårige son hade nämligen bestämt sig för vad han ville bli när han blir stor.
"Han vill bli författare", deklamerade jag med högtidlig röst, och inte så lite mallig.
"Va, nä mamma, jag vill hålla på med storytelling."
"Ja, skriva böcker."
"Nä, skapa storyn i tv-spel."
Min dröm gick i spillror, jag hade inte närt en romanförfattare vid min barm.
Ungefär samtidigt släpper Margaux Dietz boken "Alexa" tillsammans med medförfattaren Christin Magdu. Dietz är en av Sveriges största influerare – och en PR-maskin. Samtidigt som boken släpps även podden "Alexas värld", som är ett slags föregångare till romanen.
Boken får en kritiker att undra om författarna överhuvudtaget har kommit i kontakt med litteratur tidigare (SvD). "Alexa" får en annan kritiker att "lida skamdöden" (Aftonbladet) – och då talar vi alltså inte om att recensenten inte kan hantera de explicita sexskildringarna, utan om att gestaltningen helt enkelt är så usel.
I samma veva läser jag Lena Kårelands bok "Franska flanörer", som handlar 1800-talets författare i brytningen mellan romantiken och den moderna tidens utveckling. Hon citerar författaren Edmond de Goncourts dagboksanteckning från 1867: "Jag känner vämjelse över mina samtida. [...] Ingen kommer att hänge sig åt konsten, åt idealen. Den sanne författaren kommer att betraktas som en kuriositet eller som en idiot." Det är journalisternas och dagstidningarnas framväxt som Goncourt skyr och räds. Han fasar över att ingen vill läsa den episka romanen längre när det finns snabbare och mer lättsmälta texter att sluka.
Jag tappar tidsuppfattningen för några sekunder. Jag känner också vämjelse över mina samtida. Att Margaux Dietz får titeln författare på sin cv, att folk tror att "Alexa" är litteratur. Att precis varenda kändis ska skriva en bok. Som de inte ens skriver själva.
Min son vill ha ett nytt tv-spel. Det är så klart för hög åldersgräns och jag googlar för att ta reda på exakt hur våldsamt det är. Postapokalyptiska "Battlefield 2042" skildrar en dystopisk tid efter klimatkollapsen. Demokratierna har fallit, världsekonomin har kraschat och ekosystemet är satt ur spel.
Aha, det är sådana berättelser som han vill skriva och utveckla. Jag inser att "Battlefield 2042" är för min son vad P.C. Jersilds roman "Efter floden" var för mig när jag var i samma ålder. Ett sätt att hantera oro, men samtidigt uppleva en riktigt bra story.
Är det kanske så att litteraturen som vi känner den, på pränt inom hårda pärmar, i stort sett alltid har varit ett specialintresse? Att behovet av berättelser har varit konstant men att formerna har växlat, från muntliga berättelser vid lägerelden till poddar i öronen, och vid sidan om det har läsandet utvecklats och förfinats – som ett sällsynt, varmt stråk i ett stort svalt hav. Att det breda romanläsandet inte var en självklarhet som jag alltid trott, utan ett resultat av att bibliotek gjorde böckerna tillgängliga? Och att vi nu kan vinka farväl åt det på samma sätt som till folkhemmet och kärnfamiljen? Det var bara en parentes i vår historia.
Jag läser recensionerna av "Battlefield 2042". De är bättre än de som "Alexa" har fått. Jag sväljer min vämjelse och bestämmer mig för att så länge som ungen ägnar sig åt kvalitetskultur får hans storytelling ta vilka uttryck det vill.