Mästerligt om rätten till sin egen sanning

Vigdis Hjorth är tillbaka med en sårig familjehistoria om svek och livslögner. I "Är mor död" visar den norska författaren varför hon tillhör Nordens främsta.

Vigdis Hjorth slog igenom med den uppmärksammade romanen "Arv och miljö". Senast gav hon ut romanen "Lärarinnans sång" som kom på svenska förra året.

Vigdis Hjorth slog igenom med den uppmärksammade romanen "Arv och miljö". Senast gav hon ut romanen "Lärarinnans sång" som kom på svenska förra året.

Foto: Sara Angelica Spilling

Recension2021-04-10 06:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vigdis Hjorth är en rutinerad författare men slog igenom internationellt först med "Arv och miljö" från 2016. Romanen väckte debatt i Norge då den utgår från författarens egna erfarenheter av incest, även om Hjorth själv har sagt att boken ska läsas som skönlitteratur. I "Arv och miljö" berättar huvudpersonen Bergljot om sina minnen av hur fadern utnyttjade henne sexuellt under barndomen, men övriga familjemedlemmar vill inte kännas vid hennes anklagelser.

Författarens välkända teman – livslögner, människans psykologiska motiv och det borgerliga familjedramat – återkommer även i nya romanen. "Är mor död" handlar om Johanna som har bott i USA i 30 år, efter att ha brutit med sin norska familj. När hennes man dör uppstår plötsligt behovet av att återvända. Hon vill träffa och tala ut med sin nu 85-åriga mamma, men hon märker att behovet inte är ömsesidigt. Johanna förföljer i stället modern och fantiserar om hur hon är nu.

Romanen genljuder av Henrik Ibsens pjäs "Vildanden". I den ser Gregers Werle det som sin moraliska uppgift att upplysa vännen Hjalmar om dennes förljugna liv. Här tar Johanna på sig det uppdraget. Men vad är sanning? Det är en fråga som Vigdis Hjorth komplicerar. Johanna bär på ett trauma från barndomen som är förknippat med den kalla och frånvarande modern. Hon kräver att mamman ska kännas vid "sanningen", men vad som är centralt för Johanna tycks inte vara det för modern. Det är obehagligt, fascinerande och svindlande att tvingas tänka på hur vi kan uppfatta händelser så olika.

Till exempel minns Johanna en dag då hon som barn var ensam med modern. Mamman var sjuk och ville inte följa med övriga familjen på utflykt. Johanna låtsades också vara sjuk. Under dagen vill modern mest vara för sig själv. Dottern ligger på sitt rum och registrerar allt som mamman gör i huset. Hon lyssnar efter henne när hon går på toa, öppnar kylskåpet, äter kexchoklad från en viss plats i köket. Rädd att störa vågar hon själv inte gå ut. Hon vill vara nära sin mamma men också bryta sig fri, kanske såra henne för att hon ska se henne. När modern ber Johanna att rita av henne målar hon ett osmickrande porträtt. En dag som rymmer så många känslor för dottern är troligen bara en av många andra för modern.

Samtidigt finner Johanna bevis för att detaljer i hennes barndomsminnen är sanna. Kanske finns det ändå gemensamma tolkningar av verkligheten. Men här lyfts även frågan om vad vi har rätt att göra med sanningen, om vi tror oss sitta på den. Kan vi komma efter 30 år och ställa någon mot väggen? Särskilt när Johannas behov främst verkar handla om att vilja förstå sig själv. Samtidigt kanske hon har rätt till sin sanning, om det är så att moderns livslögn går ut över henne.

"Är mor död" är det bästa jag har läst av Vigdis Hjorth hittills. Språket är avskalat och avdramatiserat men präglas samtidigt av en tung sorg (en ton som fångas sömlöst i Jens Hjältes översättning). Berättelsen kommer på så sätt åt något äkta i fråga om hur livet är. Hjorth visar läsaren hur litteraturen kan vara mer sann än verkligheten. "Verkligheten är ointressant, sanningen är intressant", står det, och sanningen hör till konstens område. Vi klarar inte av att möta den fullt ut i verkliga livet. Ändå är vi så upptagna av sanningen. Just den paradoxen är Hjorth en mästare på att fånga.

Roman

Vigdis Hjorth

Är mor död

Övers. Jens Hjälte

Natur & Kultur