Att flera av barnen har olika funktionsvariationer gör vardagslivet extra utmanande. Camilla berättar att familjen försöker minimera sådant som utlöser bråk, de har sparsamt med leksaker och inga paddor.
Att det bor hela nio personer familjen Elvebergs villa i utkanten av Mariannelund är faktiskt lite svårt att gissa. Inga skohögar att snubbla över i hallen, inga leksaker och prylar strösslade över golvet. Tvärtom, undanplockat och prydligt i varje hörn.
– Jag måste ha ordning annars blir jag galen, skrattar mamma Camilla Elveberg, samtidigt som hon sätter fram en termos med kaffe och ett fat med fikabröd på det robusta bordet i köket.
Just i dag är bara tre av familjens sju barn hemma – 14-åriga Amanda, 10-åriga Wendela och minstingen ”Nea”, 11 månader. Resten har följt med pappa och mormor på ett ärende till Eksjö.
– Vi brukar göra så för att få tid med några barn i taget. När Jhonny åker och handlar eller gör andra saker tar han med sig några av barnen och resten är kvar hemma. Ibland kan vår äldsta vara barnvakt när vi gör ärenden också, berättar Camilla.
Hela familjen, bortsett från mamma Camilla, samlad hemma i soffan. Fr v Wilma, Lucas, Amanda, Linnea, Wendela, pappa Jhonny, Linus och Matilda.
När familjen Elveberg flyttade till Mariannelund från Stockholm för drygt tio år sedan fanns bara de två äldsta döttrarna. Sedan dess har familjen utökats med tre flickor och två pojkar. I dag är barnen 14, 11, 10, 8, 7, snart 3 och snart 1 år gamla.
– Jag är själv ensambarn och har alltid tänkt att det skulle vara mysigt med en stor familj. Men jag hade kanske inte tänkt mig riktigt så här stor. Fem av barnen är planerade, två är det inte, ler Camilla och fortsätter:
– Med de sex första barnen hade jag enkla graviditeter och förlossningar. Även bebistiderna var lätta och jag fick sova på nätterna. Det är väl lite därför det blivit så många. Med yngsta har allt varit annorlunda, så nu är det stopp. Det blir inga fler bebisar.
Lilla Linnea har, liksom flera av sina syskon en hörselnedsättning, och trots att hon bara är 11 månader har hon redan fått hörapparater.
Hon berättar att hon hade en jobbig graviditet och väldigt tuff och komplicerad förlossning med lilla Linnea. Dessutom har bebistiden varit besvärlig och kantats av dålig sömn och magproblem.
– Det är lite av en sorg att det skulle bli ett sådant avslut. Men jag har fått hjälp att bearbeta förlossningen och börjar komma tillbaka och bli mig själv igen nu.
Bebistiden med yngsta dottern har varit krävande och nu har familjen bestämt att det inte blir några fler barn.
Att få ihop vardagslivet med sju barn kräver förstås mycket hårt arbete. Att flera av barnen har olika funktionsvariationer gör det hela extra utmanande. Camilla, som är hemma på heltid sedan ett antal år tillbaka, berättar att fyra av barnen har en medfödd hörselnedsättning som kräver en del anpassningar, dessutom har några barn ADHD och språkstörning. En av döttrarna går i resursskola och flera behöver extra stöd i skolan.
Att vara en stor familj är roligt, mysigt och underbart men också krävande, tycker Camilla. För att få vardagslivet att fungera är de noga med att ha rutiner och regler.
– Vi behöver ha mycket rutiner kring mat och sömn för att vardagen ska fungera. Vi måste till exempel hålla våra mattider, annars blir det jobbigt. Det gäller att ligga ett steg före hela tiden, säger hon.
– Vi försöker också minska på allt som utlöser bråk. Barnen har till exempel inte särskilt många leksaker och vi har ingen Ipad. Men det blir mycket bråk och missförstånd ändå. Senaste tiden känns det som att det har varit bråk från morgon till kväll…
Camilla vid köksbordet med Linnea, 11 månader. Hon har varit helt olik sina äldre syskon. "Mer vild än tam och sover dåligt på nätterna", skrattar Camilla.
Vardagssysslorna delar Camilla och Jhonny på, och hon beskriver dem som ett bra team som hjälps åt med det mesta. Dessutom hjälper barnen till så gott de kan. Men Camilla drar ändå ett tungt lass. Utöver att sköta allt det dagliga med städning, tvätt och disk är det hon som styr upp det mesta kring barnen. Att åka på läkarbesök, hålla koll på hörapparater och ha tät kontakt med skolan är en del av vardagen.
– Många frågar ”hur orkar du allting?”. Men jag är envis! Den envisheten är jag glad att jag har, jag ger inte upp. Och jag tänker inte så mycket, jag bara gör.
Wendela, 10, hjälper gärna till med lillasyster.
Särskilt mycket egentid blir det inte, men för att tanka energi är Camilla ute och promenerar mycket om dagarna. Hon är också noga med att inte tänka för långt fram i tiden utan tar en dag i taget.
– Visst känner jag en oro för framtiden. Och jag funderar mycket på varför just vi fått så många barn med funktionsvariationer. Men det är inte bara jobbigt, utan roligt också. Alla barnen är härliga på sitt sätt och det är underbart att vara en stor familj. Det är kul när det funkar och man märker att de älskar varandra.
Särskilt mycket negativa kommentarer om att hon och Jhonny valt skaffa så många barn möter inte Camilla, snarare tvärtom.
– Vi har fått mycket beröm, många säger att vi har fina barn. Däremot frågar en del när jag ska börja jobba igen, då säger jag att de kan få byta med mig. Det här är mer än ett heltidsjobb, säger hon och skrattar.
För att få fler lugna stunder delar familjen ofta upp sig. Några barn får följa med när olika ärenden ska uträttas, några får stanna hemma.
