Mycket förändras med tiden. Men på några punkter har det varit sig likt för mänskligheten genom århundradena.
Vi har fått barn. De har kommit till oss på samma vis och med samma förunderligt rena blick sett rakt in i framtiden.
Barn har varit hopp, förväntningar, pappas stolthet, mammas lycka. Eller rena rama olyckan, när oplanerade, ovälkomna små liv kommit till förfärligt opassande, då som nu.
Råmaterialet i barnafödandet är sig likt. Men utanpåverket och förutsättningarna så olika.
Tänk att vara en av de kvinnor som födde barn det omtalade nödåret 1867. "Gud hjälpe oss", sa kvinnorna, och snålade med de magra kornen. Stora nödåret började med svinkall januari och februari. Våren blev den kallaste på 114 år. I mitten av juni var det snöstorm och minusgrader i norra halvan av landet och i skogarna låg fåglar ihjälfrusna på marken. Vårsådden försenades, frosten kom i september, när det sensådda kornet ännu var grönt och omoget på många håll.
Människor svalt. Dog i hungerplågor, eller levde på dödsgränsen och fyllde buken med barkbröd, välling på råghalm och söndermalda ben. Den finns en historia som sägs ha hänt i våra trakter. Under svälten tvingades en fattig familj slakta sin enda ko. Allt vad kon bjöd att äta, åt man. Benen maldes. Skinnet kokades länge i vatten och skars i strimlor att tugga på. När kon var slut kokade mor slitna läderkängor att använda på samma vis.

Under sådana omständigheter föddes 128 832 nya barn. Hela befolkningen var mindre än hälften av dagens - strax över fyra miljoner. Födelsetalet högre än babyboomåren i början av 1990-talet, då dubbelt så många kvinnor födde 123 000 barn.
Här står alltså barnafödandet i en alldeles obegriplig kontrast till dagens förutsättningar, där lågt barnafödande skylls på arbetsmarknadens otrygghet och nutidsmänniskans stress, där oroliga föräldrar kan hitta stöd på nätet, där mjölkersättning och superblöjor fyller hyllrad efter hyllrad och valet av barnvagn kan vara en fråga av samma dignitet som de existentiella.
Här en barnaröst från en man som var sju år 1867: "Nog märkte vi att mor ofta grät i ensamheten, det var ju inte så lätt för en mor att inte ha någon mat att sätta fram på bordet till hungrande barn. Det hände ju ofta att av svält utmärglade barn gick från gård till gård för att tigga. En dag kom det tre barn till oss och tiggde gråtande om något att stilla sin hunger med. Med ögonen fyllda av tårar måste tyvärr vår mor meddela, att vi inte hade annat än lite brödsmulor, och dem behövde vi själva. När vi barn såg ångesten i de främmande barnens ögon började vi storgråta och bad mor att hon skulle dela med sig av de smulor vi hade. De främmande barnen slukade glupskt smulorna, varefter de fortsatte till granngården, som låg ett bra stycke från vårt hem. Följande dag hittades de tre barnen döda mellan vår gård och granngården."

Jo, barn föddes till Fattig-Sverige. I torp och backstugor, gårdar och gods. Allra mest barn föddes det i slutet av 1870-talet och början 1880-talet. Då låg födelsetalet omkring 140 000 barn om året - att jämföra med 2001, då vi födde 91 000 barn.
"Åmm dä va nönn såmm hade gutt åmm barn, å va mä barn, så sa di åmma att ho hade änn issa, å änn påssa. Yngste barnet kalldess iblann far skrapkaka, hälle ättetratt."
Här berättar en man, född i slutet på 1800-talet, om spädbarnens matvanor: "Fösste måna ville barnet bale disse, hälle snutte, såmm disa iblann. Barna fäkk ha snutten tä di va utteminsninga ätt år gammle. Unnar dänn tin hätte barna dibarn, hälle späbarn. Nör di skulle vänje å barna, så brukte mora å jöre dä på änn gång, så barnet skulle glömme snutten så fott såmm möjlitt. Då jole mora så att ho strykte på sot på brösta, för barnet innte skulle bli så ättehängsen ätte snutten.
Åmm mora hade far lite mjölk issa, fäkk ti löv å je barnet litte komjölk, såmm di spädde ut män änn träjjedel vatten i börja.
Sena glasflaskera kumm te, så hällde di mjölka i flaska, å inna gumminabba blidde vanlie, så sydde di änn lösnabb utte sjinn, å tutede på flaska, männ inna flaskeras ti, så hade di dissehorn, såmm va åsåjede kohorn, mä änn fastsydd hälle iblan lös sjinnabb i nerännen.
I gammle tin nör di innte hade tjöpnabbe (tröstere) utte gummi såmm nu, bann di ihop änn litten linnetrase, grov såmm änn lillfingar, å döppten i litte såkkarvatten, å nör barnet börde å suje pånn, täjj dä noj far dä mäste.
Änn sånn tröstere kalldes för änn såkkartutt.
Nör barnet skulle ha äte, börde mora mät nör barnet va åmmkring sju hälle åtte måne. I börja fäkk barnet bale lite grånn, män dä va innte så noje va barnet fäkk å jammse på, gröt välling, mjölk, pära hälle pangkake. Sömmlie förällrar tuggede ätet åt späbarna."

Dåtidens barnpuder, när barnen blev "hulöse på kröppen", var helt enkelt potatismjöl. "Nönn gång to di te siktemjöl, männ dä va innte offte."
Och pottan skilde sig inte från modern design och utformning.
"För småbarnas räkning fanns ibland änn stol tä sitte i nör di skulle sjite. Han va halvalnshöjj på fötter, å sitsen hade ätt höl i mitten, stort såmm ätt tefat.
För innte barnet skulle rammle ikull, så va dä änn träböje på baksia, far ryggen tä stö imot. På framsia va dä i träslå såmm va tä sjute te så barnet innte skulle slå framm å stup."

"Di nyfödde barna lass allri i spånkörje, för nör innte mora hade barnet i sänga, så la ditt i vagga, såmm fäkk stå still nön stäns i börja. Dä va innte offte såmm di hade rulltevagger i hämma, å va dä nönn stäns, så va dä på sånna ställe där mora va ännsammen åmm daa, å kansjä bähövde jöre litte sittejöre, kådre ull, hälle spinne, å sånnt. Dä va dänn vanlieste vaggevisa: Dä satt än föjaln i päraträ, han sjöng i vakkar vise, tjära mor je barna brö, å lite stryk uttå riset! Nöre barnvange hadde di innte förr i tin, utan hade di späbarna mässa ute, så fäkk ti bäre dåmm i famnen allti."

Leklusten tillfredsställdes med enkla medel. Det som fanns att tillgå kunde bli en dyrgrip. Ett vedträ en docka, ett tunnband förnöjelse för timmar.
"Nör barna hade hitte på nönnting tä roe sa mä, kalldes dä för åpptöj iblann. Åmm barna jole nött såmm va gaalt sass tä atti hade jolt odyjd. Åmm di höjjtede å skrek så höll di vässen.
Småbarna lekte handel iblann å klippte ut sa pänge utte styvt vitt pappar såmm di löddes va pänge.
Ibland taljde dissa barkbåte å satte hönsfjär tä säjjal. Iblann lekte di lagål å plåkkte sa granekutte såmm va tjö (kor) i fäjset, å tallekutte såmm va fåra.
Småfläkkera di ville bake kaker iblann, å to slipegör i slipehon å klappte ut kaker å törkte i sola."