J-O Waldners framgångssaga kan till stor del hänga ihop med att det under 60-, 70- och 80-talen fanns ett pingisbord nästan överallt.
Frälsningsarméns vandrarhem i Calcutta låg i en gammal kolonial byggnad med ett stort pampigt trapphus som centrum. Runt omkring fanns ett virrvar av rum och korridorer som snirklade sig iväg in i det okända. Det var lätt att gå vilse.
Jag minns inte om det var på väg till rummet eller på väg därifrån jag gick fel, men det var på kvällen och byggnaden var dåligt upplyst. Jag kom fram till ett rum där det satt en pojke i en soffa och tittade på TV. Jag gick in och såg att pojken tittade på pingis, och det var inte vilken match som helst. Det var herrarnas VM-final, det var Jan-Ove "J-O" Waldner mot Jiang Jialiang, världsettan. Matchen spelades i Delhi och året var 1987.
Jag nickade mot grabben, som nickade tillbaka, och slog mig ner bredvid honom i soffan. Att J-O förlorade finalen minns jag, däremot inte med vilka setsiffror. Jag minns också att mina reskamrater och jag någon vecka tidigare sett hur Sverige förlorat i lag-VM-finalen med klara 5 – 0 och att intresset bland de andra restauranggästerna varit milt sagt svagt. Det var mest Anders, Stig och jag som hejade och tjoade.
Två år senare rev Sverige den kinesiska muren när VM spelades i Dortmund i Västtyskland och Sverige utklassade Kina i lagfinalen med 5 – 0 och J-O Waldner och Jörgen Persson gjorde upp om VM-titeln i singel. Två år senare upprepades samma sak.
Det som gjorde miraklet möjligt var en rad olika samverkande faktorer, men den kanske viktigaste var att det under 60-, 70- och 80-talet fanns pingisbord nästan överallt. På fritidsgårdar, i flerfamiljshusens skyddsrum, i villornas och i radhusens hobbyrum och på de kommunala utomhusbaden. Alla spelade bordtennis, och det gav en bra bas för talanger att gro.
"Det går att dra paralleller till det svenska musikundret och den kommunala musikskolan." Zara Larsson är bara en av många artister i raden som slagit igenom internationellt.
Det går att dra paralleller till det svenska musikundret och den kommunala musikskolan. På 60-, 70-, 80-, och merparten av 90-talet hade alla möjlighet att lära sig spela instrument. I årskurs tre fick varje elev välja mellan att lära sig spela blockflöjt eller mandolin – i eftertankens kranka blekhet ett i sanning märkligt instrumentval – därefter var det fritt att välja instrument och ur musikintresset fick talangerna möjlighet att frodas, vilket ledde till att bland annat världsstjärnor som Britney Spears, Beyoncé, allehanda pojkband, Adele och Taylor Swift valde att samarbeta med svenska låtskrivare. Eller alla de svenska artister som slagit igenom ute i världen. Robyn, Zara Larsson, Roxette, Cardigans, Avicii, och så vidare.
Den väl insatte ser mina uppenbara kunskapsbrister i modern musikhistoria och det finns utan tvekan fler parametrar, men jag tror att poängen är giltig: Ge många möjligheten att växa – och några kommer att växa sig väldigt stora och starka, vilket gagnar flertalet.
Truls Möregårdh fick slita hårt och knep slutligen ett silver i VM i bordtennis. "Kanske är det vi sett efterbörden av den tidigare framgången", frågar
I måndags vann Sverige två ädla medaljer i VM i bordtennis. Först var det Mattias Falck och Christian Karlsson som vann dubbeln. Senare var det ynglingen Truls Möregårdh som knep ett silver. Under Sveriges storhetstid på 80- och 90-talet fanns det omkring 20 000 licensierade spelare i Sverige, att jämföra med Kinas närmare 10 miljoner.
I Kina finns det fortfarande miljontals licensierade spelare, medan antalet i Sverige har närmare halverats. Det talar onekligen mot mitt tidigare resonemang om att många måste ges möjligheten att lyckas för att Sverige ska nå framgång. Kanske är det vi sett efterbörden av den tidigare framgången. Kanske har jag helt fel i mina antaganden.
I slutet av matchen, när det var tydligt att Jiang Jialiang skulle gå segrande ur striden, kom det in en man i rummet. Han bar en frälsningssoldats uniform, men vilken grad han hade kunde jag inte utreda. Han tittade på mig och nickade och frågade pojken något. Pojken ryckte på axlarna och svarade något och han använde ordet "baba", vilket jag förstod som att mannen var pojkens far.
Han nickade åter till mig. Han tog av sig uniformsjackan och knäppte upp slipsen. Han satte sig i en fåtölj bredvid soffan och sträckte ut benen. Han andades ut som efter en lång arbetsdag. Tillsammans såg vi slutet på matchen och J-O:s förlust.
När matchen var slut reste jag mig och gick. Jag nickade åt pojken och mannen som nickade tillbaka. Jag letade mig fram till det centrala trapphuset och slutligen till rummet. Jag berättade för Anders och Stig om matchen och var jag sett den.
Anders skrattade. ”Du är rolig du”, sa han. ”Du vet att frälsningssoldaterna och deras familjer bor här? Du har alltså traskat in i någons privata bostad och sett matchen utan att fråga om lov?”
”Det har jag väl inte”, sa jag.
Anders log. ”Jag undrar vad de tänkte om den tokige utlänningen”, sa han.