Hinner jag dit? Det var ett par matcher till som skulle skrivas.
Jo. Jag kör. In i den röda, gasa på de dryga fyra milen söderut.
Det var ändå derby.
Det tog sex sekunder (!) innan det plingade till på målkontot för första gången.
Emil Sjökvist presenterade sig direkt och satte 1–0 för gästande HM IS.
Det här var bara början på en smått osannolikt underhållande, händelserik och målrik resa.
Det var som att befinna sig på upptäcksfärd i skogen när man var liten, där man inte visste vad för allt spännande som väntade bakom nästa lilla bergsknalle man skulle bestiga eller vart nästa stig skulle leda.
Det hände saker...hela tiden. Ibland de mest oförutsägbara, som det faktiskt kan vara i de lägre divisionerna. Det är också ofta det som gör det så roligt att följa. Det direkta och spontana får styra, istället för metodiken, taktiken.
Min ena bänkgranne där längst ner på läktaren, "domarbasen" Mikael Fransson, sa tidigt att det skulle bli många mål. Hans tips var 11–10 till något av lagen. "Nja, det var väl ändå att ta i", tänkte jag.
Min andra bänkgranne, Marcus Håkansson Kilvéus, som i höstas prisades för att ha passerat milstolpen med fler än tusen spelade matcher i Målilla GoIF, gick ut ännu hårdare: 16–15...
"Omöjligt", sa jag frankt.
Vi kan säga så här. Den rutinerade backen var nära att få rätt.
Stundtals var det som att följa en tennismatch. Huvudet vreds åt ena hållet, för att sekunden senare vridas åt det andra. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Det svängde hit. Det svängde dit.
Gästerna gick fram till ledning 7–2 efter första perioden – som blev till 11–8 efter två. Svala kändes uträknat både en, två och tre gånger. Ett känsloladdat hemmalag lyckades till slut nå ikapp, 14–14.
Man fick nästan gnugga sig i ögonen: 28 mål – i en och samma match. Osannolikt.
De där fyra milen i den röda var värt allt den här fredagskvällen. Vad gjorde väl det att matchen hade sina skönhetsfläckar rent spelmässigt. Det var inte det som var grejen. Den hade så mycket annat.
Derbyt var inte bara en raket på listan över målrika matcher. Den gick också rakt upp i topp i mitt sinne. Jag kan spontant faktiskt bara erinra mig två andra matcher det här året som nått samma höjder och gett samma känslor: Speedwaysemin mellan Västervik och Dackarna och avgörande kvartsfinalmötet i hockey mellan VH och Troja i våras.
TILL SIST:
* Hur borstar du dina tänder? Som jag? Som om tävlingsdjävulen flugit i dig varje gång och du minsann ska visa de där gaddarna vem som bestämmer. Det ska banne i mig borstas hårt, intensivt, snabbt och rejält. Så står du där efteråt och tittar i badrumsspegeln med knuten näve. Matchen är vunnen. Trodde jag. Jag fick en brutal ögonöppnare av tandläkaren i måndags. Efter två lagade små hål visade hon mig hur jag egentligen borde borsta dem. Expertrådet löd: "Ta det lugnt, borsta mjukt och försiktigt, vrid tandborsten i 45 graders vinkel". Numera kan jag med stolthet titta mig i den där spegeln och säga: "Du har haft fel i alla dessa år. Nu kan du äntligen borsta tänderna".
* Jag tar dem i morgon. Eller varför inte dagen efter det. De gör ju ingen skada när de ligger där. Lugn, snön kommer inte än. Att det ska vara så j-vla svårt att bara plocka upp de där lövhögarna som jag ändå krattat ihop på tomten. I veckan så...
* VH mot serieseger. Visst blir det så.