Drama
Titel: The United States vs. Billie Holiday
Premiär: 18 juni på bio
I rollerna: Andra Day, Trevante Rhodes, Erik LaRay Harvey
Regi: Lee Daniels
Speltid: 130 min
Betyg: 1
Året är 1939 och jazzsångerskan Billie Holiday sjunger "Strange fruit" för första gången, en poetisk och provokativ låt om lynchningar. Som en offentlig svart kvinna under en period i USA:s historia då lynchningar fortfarande är vanliga hålls hon under uppsikt av FBI. Måna om att stävja den upprorsstämning de menar att låten har potential att piska upp försöker de tysta stjärnan genom att fälla henne för narkotikabrott. En av dessa agenter är den svarte agenten Jimmy Fletcher som senare förälskar sig i Holiday.
Många spännande ämnen är i omlopp i "The United States vs. Billie Holiday": den svarta FBI-agentens självutplånande roll, kriget mot drogerna och massfängslandet av svarta amerikaner, det uppseendeväckande fallet med Holiday och häxjakten på henne. Filmen handlar också om hur en svart kvinna, som under denna period är exkluderad från de flesta offentliga sammanhang, kan finna en trång och mycket villkorad väg till den breda massan genom musikindustrin.
Att skildra Billie Holidays karriär genom att göra "Strange fruit" till röd tråd är ett effektfullt berättargrepp – åtminstone på pappret. Tyvärr förvaltas inget av filmens många spår särskilt väl och regissören Lee Daniels biografiska drama är bristfälligt på många plan. Den lajvar storbudgetfilm men är anmärkningsvärt amatörmässig – klumpigt klippt, överbelastad med sentimental musik och kryddad med outvecklade karaktärer. Inte ens Holidays sångnummer engagerar.
Framför allt är filmen väldigt rörig. Alla ovan nämnda teman snuddas vid som hastigast och som tittare har man svårt att staka ut filmens riktning. Samtidigt är den enkelspårig i sin schematiska uppdelning av den å ena sidan knarkande sångerskan, å andra sidan FBI-agenten som myndigt konstaterar att "jazz är djävulens påfund". Nyans och trovärdighet har offrats, i stället åker filmen snålskjuts på ämnets aktualitet.
Att fläta samman en berättelse om Holiday med politisk historia är förstås inte fel i sig – det motsatta hade snarare varit omöjligt – men här görs det på bekostnad av Holiday själv, som i Daniels regi tycks sakna agens. Hon förvägras, ironiskt nog, sin egen berättelse.
