Så kan det gå när inte haspen är på

Snabbaste och kortaste vägen till Gislaved? Över Sävsjö och Värnamo, givetvis. Det är den jag brukar köra. Nu var jag och kollega Haris lite ”crazy” och tog istället vägen via Jönköping.

Torbjörn Allvin skriver om resan till Gislaved och mötet mellan Lejonen och Dackarna.

Torbjörn Allvin skriver om resan till Gislaved och mötet mellan Lejonen och Dackarna.

Foto: Haris Dreco/Montage

Krönika2021-09-15 20:45
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Och se där. Vi hamnade i Isaberg och hann med en kort tripp upp på det mäktiga berget innan speedwaymötet. Här samsas både slalomåkare, cykelentusiaster och andra som gillar friluftsliv. Det är ett fint område.

Att befinna sig på högre höjder brukar ge mig en sorts av frihetskänsla. Och jodå, den kom smygande lite smått nu också. Det var knappast den som Lejonens lagledare Anders Fröjd och Mikael Holmstrand hade vid samma tidpunkt, med en kvartsfinal bara några timmar bort.

Det var nog snarare än känsla av vånda och kanske missmod (tror jag) som tog ett grepp om dem.

Förklaring? Jo, de fick på ganska kort varsel klara sig utan två av sina bästa förare mot guldkandidaten Dackarna. Hampel fick inte köra för sin polska klubb och Lambert hade personliga skäl. Dessutom fick de heller inte loss Miskowiak.

Innan vi fick beskedet att de inte kunde köra tippade jag Dackeseger, 48-42. Efteråt…, då kändes det som att det skulle kunna rinna iväg rejält. Känslan där och då var att kvarten kunde avgöras redan i det första mötet.

Ett stjärnspäckat Dackarna ställdes mot ett klart försvagat Lejonen.

Dackelagledaren Micke Teurnberg höll fötterna på jorden. När vi snackade med honom innan matchstart upprepade han mantrat ”Vi tar det heat för heat”.

Ok, visst. Men inte skulle väl ändå Lejonen kunna matcha Dackarna?

Jodå. I det lilla slitna pressrummet fick vi se hemmalaget gå ut stenhårt. 4–2 i första heatet, 5–1 i det andra. 9–3 efter två körda heat. Vad var det här…

Där fick jag för att jag underskattade de här hungriga lejonen.

Och nog blev det match alltid. Ända in i kaklet.

Av scenerna att döma efteråt, kunde man nästan tro att det var Lejonen som vunnit. Det var glada tillrop och nöjda miner. Så var det i realiteten inte, ändå. Dackarna segrade med just 48-42.

Om Lejonens ledare Fröjd/Holmstrand hade en sisådär känsla innan matchen, så var det definitivt en annan som infann sig efteråt. När jag pratade med dem så fanns det ett tydligt spår av en viss stolthet och en attityd av ”nu-visade-vi-er-allt”.

”Hade Tungate kört som han brukar och om vi hade haft Lambert i laget så hade vi vunnit det här”, var de båda rörande överens om.

Nu lever kvartsfinalmötet – i allra högsta grad.

Dackarna är fortsatt klart favorittippat att ta hem det, men de måste förmodligen nå högre höjder i nivå i tisdagens retur för att hålla undan för Lejonen och nå nästa etapp på resan: en semi mot Västervik.