Sara Wedlund representerade Hässelby SK och slog sig i mitten av 90-talet in som en av Sveriges främsta långdistanslöpare. Det stora internationella genombrottet kom under hemma-VM 1995 när hon satte svenskt rekord och blev nia i finalen på 5 000 meter.
Året därpå tävlade hon i OS i Atlanta och tog silver på inomhus-EM, samt guld på terräng-EM. Samma sommar tilldelades hon Victoriastipendiet.
Wedlunds karriär tog slut redan 2003 vid 28 års ålder efter flera års kamp med skador och anorexi och hon valde därefter att helt dra sig undan offentligheten. Hon avled den 11 juni.
– Hennes karriär var kort, men den blev oerhört uppmärksammad medialt. Jag minns definitivt sommaren 1995 med VM i Göteborg och DN-galan och Sara-låtar som ackompanjerade hennes fantastiska löpning, säger Stefan Olsson.
– Jag kände egentligen inte Sara Wedlund personligen, men min uppfattning var att hon var en person som inte naturligt trivdes med uppmärksamheten fullt ut. Känslan var att det inte var därför som hon idrottade.
Tillbakadragen person
Den tidigare löparstjärnan Malin Ewerlöf har inte haft någon kontakt med Sara Wedlund sedan den korta men intensiva karriären avslutades, men hon minns väl hennes storslagna genombrott.
– Hon kom från ingenstans och stegade rakt in världseliten, det var rätt häftigt. Tyvärr försvann hon lika snabbt. Hon lyckades hålla ihop hälsan under två år, men sedan kostade det på för mycket, det fanns liksom inga marginaler.
Sara Wedlund hann med både ett VM och OS under sin korta karriär.
– Jag kommer aldrig att glömma VM i Göteborg när ett fullsatt Ullevi ropade hennes namn, det var verkligen tryck, säger Malin Ewerlöf.
Under OS i Atlanta 1996 delade bland andra Kajsa Bergqvist, Malin Ewerlöf och Sara Wedlund lägenhet och Ewerlöf minns Sara Wedlund som en tillbakadragen person.
– Kanske var det just det som gjorde henne så spännande för media och andra. Hon var inte så sugen på att släppa andra in på på livet, säger hon.
Som en saga
Höjdhopparen Stefan Holm är ett år yngre än Wedlund, men säger att han inte hade någon större koll på den blivande löparstjärnan i början av 1990-talet.
– Jag satt hemma framför tv:n och hon kom från ingenstans verkligen. Det var som en saga lite grann. Sedan var hon borta lika fort. Man blir oerhört förvånad så klart och det känns alldeles för tidigt att någon ska gå bort så ung, säger han.
TT: Hur kommer du minnas henne?
– Framför allt VM-finalen i Göteborg och OS i Atlanta, men även DN-galan. Det var en Sara-feber. Det är ytterst få svenska idrottare som haft den typen av genombrott och kommit från egentligen ingenstans och förtrollat allt och alla under en sommar eller två.
