Den sällsynta muskelsjukdomen gör att 23-åringen Samuel inte kan åka skridskor längre. Nu vill han jobba heltid som hockeyjournalist.
Asfalten bredvid Mörlundas sporthall täcks av is på vintern. Barnens skridskor river långa sträck som följer puckens väg in i mål. Här spelade Samuel Josefsson, 23, hockey för första gången.
– Jag bodde inte långt ifrån planen och spelade där varje dag. Jag och min bästis lekte att vi var NHL-proffs och spelade på de stora arenorna, säger Samuel Josefsson.
Där och då i sjuårsåldern började drömmen om att bli hockeyproffs. Han spelade forward i Virserums SGF och planen var att börja på hockeygymnasium.
– Jag hade aldrig talangen, utan var slitvargen med passion för sporten. Om jag hade kunnat fortsätta min hockeykarriär så hade jag kanske kunnat ta den längre vägen till att lyckas.
Det var när Samuel fyllt 14 som drömmen om ett liv som hockeyspelare fick ett abrupt slut.
– Jag skulle ut och springa med fotbollslaget och kände att det gick tungt i benen. Jag tänkte att jag blivit skadad och gick resten av sträckan med en ledare. Efter det tog jag några prover hos läkarna och fick svaret att jag har någon typ av muskelsjukdom, säger Samuel och berättar att han trodde att styrkan skulle komma tillbaka.
Vad det är för en muskelsjukdom har läkarna fortfarande inget svar på. Sjukdomen är så pass ovanlig. Flera av symptomen liknar den sällsynta diagnosen "Bethlems myopati".
– Jag har ungefär 50 procent mindre grundstyrka än andra. Det kan variera lite med dagsformen, men jag har känt att det har blivit sämre med åren. Musklerna förändras när man blir äldre och alla som inte tränar blir svagare.
Samuels sjukdom är osynlig för många. "När jag är ute på stan och går bland folk så är det många som tittar. Dem ser att jag haltar. Jag ser ut som en frisk kille. Jag kan känna mig uttittad".
Hur var det att få beskedet?
– Det är något som är jobbigt än i dag. För jag tänker på det hela tiden. Att det här livet vill jag inte ha, jag vill inte göra det här, jag ska vara en hockeyspelare. Jag har aldrig varit den smartaste i klassen, utan jag ville bli hockeyspelare och det fanns ingenting annat.
Sjukdomen gör att Samuel haltar när han går och han inte kan springa. Fysiken för det finns inte och Samuel har svårt att ta sig upp för backar och trappor. Han får inte belasta kroppen för mycket.
Vad händer om du försöker träna?
– Jag får inte överbelasta mig. Träningsvärk är jättedåligt för min kropp, för då bryts musklerna ned och det kan bli sämre.
Gymnasietiden beskriver Samuel som väldigt jobbig.
– När jag fick sjukdomen gick jag inte till någon psykolog eller kurator. Under gymnasiet så började jag med det, men då tog jag inte riktigt in samtalen. Jag skämdes för att gå och prata. Det fanns en stämning i klassen om att det var töntigt att gå till kuratorn.
Trots att det är jobbigt att många tittar på honom så blir han glad över att många hjälper honom. "Det finns många som jag inte känner som kommer som kommer och frågar om jag behöver hjälp".
Han tycker att det är viktigt att det pratas mer öppet om psykisk ohälsa idag.
– Vi måste börja prata om våra känslor, för det är väldigt många som lider av psykisk ohälsa.
Vad händer när du mår dåligt?
– Allt bara känns tufft och jag blir deprimerad. Ibland kommer ångesten över att det är ett skitliv man lever, men man får bara ta den smällen. Det viktiga är att acceptera att må dåligt. Det som har hjälpt mig är folket runtomkring. Min familj som stöttar mig hela tiden och mina vänner som alltid funnits där. Det har gjort livet och vardagen enklare.
Hur hanterar du det när du mår sämre?
– För att hjälpa det så kan jag sätta på musik eller spela tv-spel. Jag försöker göra saker som får mig att må bra. Som kan dämpa det sakta. När jag mår dåligt så tar det innan jag kommer ur det.
Samuel bor just nu hos föräldrarna i Mörlunda. Hos mamman finns massvis av tomtar. Han har en stark kärlek till julen. Med tanke på pandemin så vill han skicka en extra julhälsning till de ensamma.
Matcherna på vinterisen och låtsasarenan har bytts ut mot vuxenlivets arena och motståndaren är sjukdomen. Att ge upp har aldrig varit ett alternativ.
– Det är en tuff match och en tuff motståndare som jag möter. Men jag gör mitt bästa bara för att försöka trycka ner den. Jag har alltid varit en envis person när det gäller sjukdomen.
– Sjukdomen har gett mig ett bättre perspektiv på livet. Jag uppskattar mer saker och folk omkring mig.
För drygt två år sedan började han plugga till journalist i Jönköping. Drömmen om att vara hockeyspelare har bytt skepnad och nu är drömmen att kunna försörja sig som hockeyreporter.
Vad driver dig idag?
– Jag vill vara i hockeyvärlden på något sätt. Att vara hockeyreporter och kunna vara på arenorna. När jag har jobbat har jag känt att jag fått tillbaka kärleken för hockeyn. När jag står där, intervjuar spelare och skriver texter. Då kommer adrenalinet tillbaka. Det är mycket press och det händer mycket. Jag måste ha det i mitt liv, säger Samuel Josefsson.
Samuel Josefsson drömmer om att bevaka NHL i USA. I backspegeln finns dåtiden och i vindrutan finns framtiden.