Skogen vi ärvde – reflexioner från Småland

Birger Svanström, född i Lofta, norr om Västervik, var före detta ordförande i Sveriges Hembygdsförbund och tidigare centerpartistiskt kommunalråd i Högsby kommun. Den här texten skrev han några dagar innan han avled, tidigare i år.

"En sak är tydlig: den dialog som genomförs mellan skogens intressenter är mycket viktig för framtiden. Vi måste acceptera varandra och ta diskussionen om skogsbrukets framtid för att nå framgång. Då fordras det en samsyn, och en förmåga att både ge och ta." Birger Svanström, som avled tidigare i år, reflekterade över det småländska skogsbruket.

"En sak är tydlig: den dialog som genomförs mellan skogens intressenter är mycket viktig för framtiden. Vi måste acceptera varandra och ta diskussionen om skogsbrukets framtid för att nå framgång. Då fordras det en samsyn, och en förmåga att både ge och ta." Birger Svanström, som avled tidigare i år, reflekterade över det småländska skogsbruket.

Foto: TT-bild

Krönika2021-07-24 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Landskapet är i ständig omvandling, så vad var det vi ärvde? Brukandet av skog har pågått sedan yngre stenåldern, och hänger samman med jordbrukets etablering. 

Människans påverkan på skogen har naturligtvis förändrats från århundrade till århundrade. Det finns också stora skillnader mellan norr och söder, öster och väster. Jag ska redovisa mina erfarenheter av skogen, och då är det bara skogen i Småland och Kalmar län som jag kan redovisa. Övriga Sverige har jag bara sett på avstånd och det finns andra som kan skogen där bättre än jag: alltså erfarenheter från Småland. 

Under 1700- och 1800-talen fanns det väldigt lite skog kvar i södra Sverige och i Mellansverige. Skogen användes till järnbruk och glasbruk och till uppvärmning i öppna spisar. Kakelugnen och järnspisen uppfanns för att skogen inte skulle försvinna helt. Skogen som fanns kvar var sorgliga rester efter en blädnings-avverkning som var alldeles för hård. I dessa marker gavs människor möjlighet att bryta mark till egna åkrar och torparna var idoga och bröt bort stubbar, svedjade och odlade upp hela Småland. Det var ett fantastiskt öppet landskap. Och nästan all skogsmark betades. Vargen hade goda tider; det fanns ju mat överallt i skogen.

Under de följande 100 åren kom skogen sakta tillbaka, men ett visst ”baggböleri”, liknande det i Norrland, kunde märkas även i Småland, där bolag köpte in gårdar, avverkade dem som kalhyggen och flyttade till nästa gård, där proceduren upprepades. 1903 kom den första moderna skogsvårdslagen, som föreskrev återplantering eller sådd, och de första monokulturerna skapades. 

1920 köpte farfar en gård i Trostad by i Lofta socken, och det var 39 hektar, varav 17 skog. Det fanns gärdsgård runt all skog och stättor där vi gick på stigarna mellan byarna. Då bröts också ännu skog till bättre betesmarker. På 1930-talet avverkades för nybyggen av ladugård och loge. Farfar avverkade de bästa och lämpligaste träden och resten stod på tillväxt. Under 1940-talet lärde jag mig uppskatta skogens sociala värde. Kantareller! Och favoriten blåbär! Årsbehovet av lingon plockade eleverna gemensamt till skolans behov. På 50-talet förstod jag vilket ekonomiskt värde som fanns i skogen. 

När pappa Ivan köpte gården avverkades skog till reda pengar, och sedan fanns det också ett behov av virke. Vi sågade därför 70–80 stockar varje år till nya hus och reparationer. Det fanns även en samfälld skog med ungtallar, av vilka nästan alla var utsatta för toppbrott så det var bara att avverka. Mitt första jobb i skogen blev att barka massaveden för hand, ett härligt jobb på vårkanten. På 60-talet blev jag yrkesverksam i skogen med en partnersåg och en huggarvagn med vajerkran. Det var bländning i björk- och tallskog. Det var bra betalt, cirka hundrafemtio kronor per dag. Men det blev också flytt 15 mil söderut till Ruda gård om femhundratio hektar, varav 300 skog, vilket blev en utmaning. 

På 70-talet köpte jag och mina bröder gården. Vi fortsatte med gallring och Södra tog hand om slutavverkningarna. Vi planterade överflödiga betesmarker – ända tills mor kom ihåg att vi planterat på torpargrunden och ryckte upp allt. Där förstod jag vad kulturarvet betyder för oss människor! 

På 80-talet blev industrins påverkan allt tydligare. Behovet av färskt virke ökade, med resultatet att maskinerna måste gå även i tjällossning och under blöta perioder. Det satte spår som inte naturen kan återställa. Maskinerna fortsatte att bli tyngre och tyngre och markberedningsmetoden tillkom, där maskiner gräver stora sår. Maskinerna kunde nu också köras mitt i natten – och inga spår av fornminnen fanns kvar efter avverkningarna. En tid jag inte vill ha tillbaka!

På 90-talet ändrades skogslagen – från ett tvingande produktionsmål till en frihet att sköta skogen under ansvar. Det innebar en helt annan mångfald, och till och med olika avverkningsmetoder kunde nu användas, som till exempel inte behövde innebära markberedning. På tvåtusentalet kom en stor diskussion om skogens olika typer av värden, som ju ska vägas lika. Utvärderingen av den nya lagstiftningen visar på stora skillnader i hur värdena uppfattas – till och med av Skogsstyrelsens egna experter. 

En sak är tydlig: den dialog som genomförs mellan skogens intressenter är mycket viktig för framtiden. Vi måste acceptera varandra och ta diskussionen om skogsbrukets framtid för att nå framgång. Då fordras det en samsyn, och en förmåga att både ge och ta. Själv anser jag att skogsägarna verkligen ser behovet till mer hänsyn, inte minst när det kommer till kulturarvet. 

Fotnot: Birger Svanström (1943-2021) var före detta ordförande i Sveriges Hembygdsförbund och tidigare kommunalråd i Högsby kommun (C).