Roman/Noveller
Lars Landgren
Ljusnan du mörka
Albert Bonniers förlag
En ung hemvändare sätter sig i en båt med en åldrad sagofarbror från barndomen. Mannen lämnar under färden nedför Ljusnan över sina berättelser till hemvändaren – eller rättare sagt sin berättarkonst. Följer gör spökhistorier och folksägner från älvens stränder. Hemsökta golvur och förbannade fäbodvallar, revor i tiden och blodsriter, lyktgubbar och hin håle.
Den krystade och skissartade ramberättelsen med båtfärden drar ned bokens betyg rejält. Nu ligger det förvisso i ramberättelsens konstlade natur att ofta vara just krystad, men i det här fallet spricker den dessutom i sömmarna – vid flertalet tillfällen. Den har därtill en något övertydlig poäng: historieberättande är en muntligt traderad tradition.
Kanske gäller det särskilt spökhistorieberättande. Jag fick i somras höra två riktigt läskiga spökhistorier av en vän. Hans plan var att skriva ned dem under sin semester. Efter semestern frågade jag hur det gått. Jo, han hade druckit whisky och författat och var egentligen ganska nöjd, men en sak skavde; när han läst igenom historierna kändes de inte läskiga.
Att skriva en bra spökhistoria är svårt. Men att skriva en läskig spökhistoria kräver sin författare.
I ett av de senaste avsnitten av "Creepypodden" avslöjades att Lars Landgren ligger bakom en rad av poddens anonyma bidrag. Landgrens debutbok har mycket gemensamt med den populära skräckpodden. Liksom lyssnarberättelserna i "Creepypodden" lider berättelserna i "Ljusnan du mörka" stor brist på det kusliga. Undantaget är bokens första berättelse, "Proveniens", som trots sin överdrivna formuleringsglädje skrämmer åtminstone mig. Här låter Landgren den obehagliga stämningen jäsa i surdegstempo. Dessutom är det läskiga här något sekundärt som pockar på.
Sägas bör dock att Landgren skriver väldigt bra oläskiga spökhistorier. Det är faktiskt en svår konst det också. Inte ens så kallade etablerade författare behärskar den något vidare. Podden "Skymningsland" är full av exempel på den saken.
Ambitionen är att måla upp ett förtrollat gotiskt landskap med lång historia. Men det gör man sällan med en bok. Det kräver mer ofta ett helt författarskap. Strandhuggen längs med Ljusnan visar dock på en rikedom av dugliga berättelser. Dessutom visar de att Landgren är en mångbegåvad författare. Vilka begåvningar han väljer att odla återstår att se.
