Familjefilm
Titel: Luca
Premiär: 18 juni på Disney Plus
I rollerna: Jacob Tremblay, Jack Dylan Grazer, Emma Berman
Regi: Enrico Casarosa
Speltid: 95 min
Betyg: 3
Disneys och Pixars nya film "Luca" får dela öde med föregångaren "Själen". I stället för biopremiär laddas den upp direkt för strömning. Med en pandemi på reträtt (peppar, peppar) och återöppnande biografkedjor framstår beslutet som en loska i ansiktet på bakomliggande arbets- och renderingstimmar. Det är huvudsakligen explosionen av färg och form som gör denna Imax-optimerade skröna värd en titt.
"Luca" är berättelsen om sjömonstret Luca och vännen Alberto som beger sig upp till människornas värld. Inspirationen sägs komma från Hayao Miyazaki och animationsstudion Ghibli, men "Luca" är i jämförelse med Miyazakis filmer en profan sockerchock. Vi förstår snabbt att Lucas sug efter en moped inte kommer att förbli slutdestination. Liksom att antagonisten Ercole inte är något hinder på vägen. Den verkliga resan sker inombords och handlar om att acceptera sitt sanna jag, i detta fall ett sjömonster. På köpet medföljer analogier till att komma ut, förstärkt av den oförstående och överbeskyddande föräldragenerationen.
Vattenvarelsernas gömda och förföljda landliv liknar papperslöshet, men intoleransen står sig slätt mot kuststaden Portorossos hurtighet. Bristen på verklig friktion gör filmen lättuggad, lämplig tillagning vore annars al dente? Filmskaparna utgår från att lättköpta politiska poäng ger klippkort på exotism.
Italien och dess diaspora har länge varit en måltavla för Disney, och inte mycket skiljer "Luca" från hur det såg ut på Pinocchios tid. Men ett land med en så etablerad pastasmaskande och espressosörplande självbild kanske tål att agera schablon, så länge det flirtas med italienska storheter som Federico Fellini?
Den stereotypa medelhavsvibben är samtidigt pulsåder i filmens uttryck. Designmässigt håller animationsstudion Pixar stilen i sin kittlande blandning mellan fotorealism och sagobok. Element som vatten, och strukturer som sten eller hår, är alltigenom förbluffande. Återkommande drömsekvenser öppnar dessutom upp för mer abstraherad animation och ytterligare spännvidd i muskelflexandet.
Jag försöker lära mig att sluta bli besviken på Pixars filmer, men jag misslyckas varje gång. Den som sänker sina förväntningar kan däremot se fram emot en fin stund med ungarna framför paddan.
