Följande lilla historia tilldrog sig i mitten på augusti för några år sedan. Samma dag som den tionde Hultsfredsfestivalen skulle till att börja på allvar.
På väg till Hultsfred, efter en semestertur, plockade jag upp en liftare någonstans i Hult, en mil hitom Eksjö.
En liftare någonstans i 20-årsåldern med stor grön frisyr, ryggsäck, stora kängor och klar stockholmsdialekt.
Jodå, visst finns Lönneberga. Det ligger där det alltid har legat. Eller möjligen något lite närmare jänrvägen nu än för 100 år sedan. Men det är sådant som kallas för naturlig utveckling.
För oss som bor här i trakten är det väl inget märkvärdigt med Lönneberga. Inte ett dugg. Det liksom bara finns där, strax utanför Silverdalen. Mest av allt upplevs det som en lång bromsande 50-sträcka när vi kör förbi med bilen.
Men för besökare har namnet Lönneberga en betydligt mer magisk klang.
Åtskilliga är de bilar som på somrarna stannar vid Vägverkets ortsnamnsskyltar och ännu fler är de barn som klättrar i samma skylt medan föräldrarna, oftast på tyska, uppmanar dem att le mot kameran. Ett fotografiskt minne från semesterresan i Sverige.

Ingen Emil i katalogen
Likt liftaren är det många som tror att Astrid Lindgren har uppfunnit Lönneberga alldeles själv. Men det har hon inte alls.
Men, Katthult är i alla fall hennes egen uppfinning. Utflyktskartan över kommunen berättar om Åkarp, Haddarp, Faggemåla, Järnemåla och många andra byar. Men inte ett endaste Katthult så långt ögat når.
Och någon Emil Svensson finns det inte heller. Inte ens i telefonkatalogen. I varje fall inte i Lönnebergatrakten. Det finns förstås en lantbrukare Emil Svensson i Järnforsen. Men det är inte "Den Emil".

Vägvisarens blunder
Att växa upp i närbelägna Mariannelund i tiden alldeles efter Emilfilmerna ger en del spännande erfarenheter och i viss mån även insyn i det mänskliga temperamentet.
Det var nämligen inte alldeles ovanligt, och är fortfarande inte, att bilister stannar och frågar efter Lönneberga. Till att börja med hände det då att man, snäll som man var redan då, visade vägen till just Lönneberga.
Men det hände sig en gång att jag inte hann undan. Bilisten kom tillbaka och undrade vad jag höll på med: "Ska du lura folk att åka miltals till ingen nytta" (diverse, i sammanhanget använda, kraftuttryck borttagna).
- I Lönneberga spelade man ju inte in några filmer, klagade den upprörde bilisten, som inte ville låtsas om att han faktiskt frågat efter Lönneberga.
Så i fortsättningen var det bara att skicka alla som frågade efter Lönneberga till Gibberyd utanför Rumskulla. Visserligen lite krångligare förklaring och inte sällan ställdes skolengelskan på prov. Eftersom skoltyskan blev totalt obegriplig. Både för turisten och för mig själv.
Detta hände sig för så länge sedan att det vid det här laget borde vara glömt och förlåtet om någon på väg till det riktiga Lönneberga nu skulle blivit utlurad i Rumskullaskogarna. Men, det berodde i så fall på ren självbevarelsedrift.

Emil - var är du?
Utan att veta om det, tände liftaren en liten fundering. Finns det några spår av Emil kvar i Lönneberga? Något lite måste det väl ändå vara?
En inventering ger vid handen att just nu finns inte mycket som minner om Emil. Jo förstås. I nystartade Lönnebergaboa, som öppnats av samhällsföreningen, vet man att dra nytta av draghjälpen som det välkända namnet ger. Här finns både Emil och Ida på väggarna med stora färgglada bilder.
Men snickerboa finns. Fast inte heller här hittar vi någon Emil. Han som står för det hela heter Per-Åke och pysslar med än mer avancerade grejer än trägubbar.
Men visst ska Lönneberga få sin egen Emil. Det har kommungubbarna bestämt. Och beställt... Till nästa sommar ska det finnas en riktig Emilstaty på orten. Det gäller bara att komma på ett hyss som är tillräckligt för en så stor trägubbe...

Olof Carlson