"Källa Astrid" på Astrids källa

När Berit Lindfeldt fick förfrågan om hon kunde tänka sig en helt annan plats för sin skulpturgrupp "Källa Astrid", som skulle bli Vimmerbys minnesmärke över Astrid Lindgren, kunde hon förstås ha satt sig på tvären.
Men hon blev förtjust när hon såg Näs.
- Och vi blev nog alla väldigt lättade över det, säger projektledare Martin Wickström.
Berit Lindfeldt fick tänka om. Den runda dammen som skulle bli pendang till fontänen vid Rådhuset fick istället bli en fyrkantig i tydlig kontrast till naturen på Näs. De fragmentariska törnrossnåren från "torgmodellen" passade inte på Näs.
- Här är ju hela omgivningen fylld av fragment och jag valde att samla snåret tydligare för att visa att det är skulptur.
När hon ensam stegade upp mått ute på gräset på Näs såg hon blommande nyponrossnår.
- Och då tänkte jag att jag inte behövde ha blommorna i mitt vildrossnår. Det blev bättre med den enkla frukten, ett nypon.

Känslorna nu när skulpturgruppen är på plats vill hon beskriva med ett ord.
- Lättnad. När man ser att proportionerna fungerar och det tekniska som jag själv inte råder över.
Att hon drogs till platsen där kogubben på Näs hade sin stuga och i vars kök Astrid fick höra de sagor som satte hennes "barnasjäl i gungning" - det är en lycklig bonus.
Vattnet i dammen är inte djupare än att barn kan plaska i den under uppsikt.
- Men det är inte en lekskulptur i första hand. Det jag allra helst vill är att den ska väcka tankar.
Tankar och diskussion har ju "Källa Astrid" onekligen väckt, ända sedan starten. Den motstånd hennes modell väckt har sårat, men nu är det lagt åt sidan.
- Jag har gjort mitt bästa och kan inte göra mer. På det sättet känner jag mig oantastlig. Det jag kan tycka är konstigt är att reaktionerna blivit så starka innan man ens sett resultatet - kanske inte ens modellen.
Just barnhuvudet, 1,37 meter högt och platt upptill, har fått särskilt många att reagera. "Avhugget" och "skalperat", tycker somliga. Hur har hon tänkt?
- Jag är lite förvånad över att man tänker så naturalistiskt. En kvinna som passerade sa "vem är det - det är ju inte Astrid!".
- Det här är ju konst och det finns inget huvud i den här storleken. Jag tyckte att det formmässigt passade bättre med ett plant huvud, mot den plana vattenytan och jag tänker mig också huvudet som ett kärl som innehåller något.
Martin Wickström berättar om Picasso, som målat av en rik mans hustru. När mannen såg det kubistiska resultatet klagade han: "så där ser inte min fru ut!"
"Hur ser hon ut, då?", undrade Picasso.
Mannen visade ett foto. Varpå konstnären flämtade:
"Men Gud, vad liten hon är!"