När Håkan Kvist, utställningsformgivare i Kristianstad, tackade ja till uppdraget att göra en ny Astrid Lindgren-utställning till den nu färdiga nya och närmare tusen kvadratmeter stora Paviljongen på Astrid Lindgrens Näs hade han en bild av Astrid, precis som alla vi andra.
Håkan Kvists bild var "slagfärdig, humoristisk opinionsbildare".
Nu, efter ett drygt års intensivt arbete med utställningen är bilden densamma.
- Jo, slagkraftig, humoristisk opinionsbildare. Mer än sagotanten. Min bild av henne är densamma, men kanske vidare. Och med utökad respekt.
Arbetet att beskriva nationalklenoden Astrid Lindgren som människa och författare har varit en resa via insamlande av fakta och därpå det viktiga men svåra avskalandet.
- Jag tycker det är roligare att hitta väsentliga delar och detaljer än att bygga på kronologiskt fullständiga miljöer. Jag kunde ha täckt varenda kvadratmeter väggyta.
Men det har han inte.
Han har också kastat ambitionen att hitta nya kunskaper om Astrid Lindgren överbord.
- Det går nog inte att hitta något nytt. Däremot vill jag presentera henne och hennes arbete på ett nytt sätt, i en ny form.

Förra sommaren reste han runt bland Astrids släktingar och de som stått henne nära. Dottern Karin, författaren Margareta Strömstedt, förlagskollegan Margareta Eriksson, Astrids mångåriga sekreterare Kerstin Kvint och veterinären Kristina Forslund.
- Jag åkte runt med diktafon och fick en autentisk känsla av Astrid bortom den offentliga. Det vidgade min bild av henne.
I utställningen har han använt humorn, det oförutsägbara och oväntade, och känslorna. Leken och skrattet, rädsla och ondska, döden döden och vemodet. Men inte sentimentalitet, det är han noga att poängtera. Här finns både den vassa opionsbildaren och den varma medkännande medmänniskan Astrid Lindgren. I dioramor finns frusna ögonblick eller faser i hennes liv som Håkan Kvist fastnat för och velat lyfta fram.
- Jag har ju gjort den där berömda halkolyckan i Vasaparken till en stor installation i min utställning. Jag tolkar det så att om hon inte halkat och blivit sängliggande den gången hade hon inte blivit författare - därför är det ett magiskt ögonblick.

Håkan Kvist har ett förflutet som spänner över många områden; han var utställningsformgivare på Regionmuseet Kristianstad 1989-1999, där han bland annat gjorde den permenta stadsutställningen och utställningen om svenska lantraser i början av 1990-talet, han har gjort naturum på Hallands Väderö, Sveriges största i Tyresta nationalpark och Söderåsens nationalpark. Till Gyllene Tiders 25-årsjubileum 2004 gjorde han stor utställning. Han talar gärna om de hantverkare han samarbetar med, om vikten av den rätta kvalitetskänslan och lagarbetets kemi.
- Det är oerhört betydelsefullt och jag är fantastiskt nöjd med hur landskapsmakaren Björn Ahlström, Brantevik och modellmakaren Oscar Nilsson från Stockholm anpassat sig till varandra.
Känslan av att kvaliteten håller en hög nivå ger lugn, mitt i den sista rusningstiden. När vi ses några dagar innan pressvisningen den 29 maj och allting kring utställningen fortfarande är hemligt, hemligt, är Håkan Kvist lite trött. Men påtagligt nöjd. Astrids dotter Karin Nyman har varit och förhandskikat. Och Margareta Strömstedt, Nils Nyman, Barbro Alvtegen och Leif Ruhnström. De var förtjusta.
- Det betyder verkligen något.
Oscar Nilsson har gjort Astrid själv i skala 1:3, till utställningens diaramor. När Nils Nyman för första gången ser sin mormor, förminskad till pysslingformat, står han tyst en stund.
"Vi har tänkt oss att Astrid är 65-70 år", upplyser Kvist.
"Nej", blir svaret från barnbarnet.
?
"Nej. Hon är 83."
Det betyder verkligen något.