Ännu innesluten bakom metallstaket och presenningar sitter Astrid Lindgren vid sin gamla Halda i sitt arbetsrum. Statyn är än så länge dold för omvärlden och det är som att kliva in i ett extra ytterrum kring rummet.
Marie-Louise Ekman säger att hon är glad över att det blivit som hon tänkt. Det kan man aldrig veta, fullt ut.
- Man gör så gott man kan från sina idéer och sin skiss, men hur det sedan blir när det färdiga resultatet står i skala 1:1 på plats, det är något annat. Det kan hända att man känner "fel", men här tycker jag det blev som jag tänkt mig.
Däremot längtar hon efter att få ta klivet ut; att kunna se statyn på avstånd.
Arbetsrummet har snurrat en bit från ursprungsskissen. Först hade hon tänkt att man inte skulle kunna se in i rummet från Storgatan och torget. Men maken Gösta Ekman fick henne på annat spår.
- Han påpekade att det skulle bli jättekonstigt att stänga till hela den biten av rummet.

Idag klockan 13.00 är det alltså dags att inviga statyn och Marie-Louise Ekman är noga med att poängtera att det är ett lagarbete.
- Jag har varit arbetsledare, Heinz Muellner min medskapare, liksom Hanna Beling, Charlotta Widegren med flera - vi är ett helt gäng.
Att göra en staty av Astrid Lindgren i den miljö hon kom från är en oerhörd utmaning, tycker hon. Men när hon väl tagit sig an utmaningen visste hon också vilken bild av Astrid Lindgren hon ville få fram. Den arbetande Astrid.
- Det finns så mycket kommers och affärsverksamhet kring hennes figurer som lägger hinder i vägen när man ska uppleva henne som vuxen. Jag ville gå ett steg tillbaka till själva arbetssituationen, beskriva henne som den arbetande människa. Det tycker jag är det vackraste.
Marie-Louise Ekman tycker också att det varit väsentligt att fundera över vad Astrid själv skulle ha tyckt.
- Hon var ju själv inte så tänd på det där med statyer, men det har varit viktigt för mig att göra något som hon själv skulle ha kunnat tänka sig.

Även om det finns detaljer av realism i verket - Astrid Lindgren själv är porträttlik, skrivmaskinen i brons har en vals som går att skruva på och dotter Karin Nymans kropp, som med åren tagit allt mer hållning och proportioner efter mamma, har med hjälp av trikåer från H&M och gipsbindor gjutits av bit för bit, för att ge rätta känslan - är realism inte målet med konstverket som sådant.
Arbetsrummet är avskalat. Två väggar, ett fönster, en dörr, ett bord och mitt för Astrid den tomma, varma, där man kan slå sig ner en stund.
- Det är en bild av Astrid Lindgrens arbetsrum på Dalagatan. Skulle vi ha jobbat smårealistiskt hade det blivit Skansen av det. Ska det fungera som skulptur måste man ha ett renodlat formspråk. Och ibland blir det man hittar på rentav verkligare än verkligheten.
Av en slump kom också stöttorna, som höll urmodellens väggar på plats, att få vara med också i det gjutna slutresultatet.
- Då slipper vi de tråkiga släta väggarna från utsidan och det blir mer spännande kuliss. Ett konstverk ska inte ha någon baksida.