På alldeles rätt plats

- Kan man tänka sig en bättre plats för konstverket - jag tror knappast det, säger kommunfullmäktiges ordförande Leif Carlson.
Det kom en hel hoper Vimmerbybor - och för all del några tyska tv-team - när "Källa Astrid" efter flera års arbete och många turer skulle invigas i lördags.
Många i Vimmerby har också ställt upp med hårt arbete i samband med dessa invigningsdagar.
- Jag är till exempel väldigt tacksam för att barnen från Kulturskolan ställt upp och gett sådan fin musikalisk inramning vid invigningarna, säger kultur- och fritidschef Anders Eriksson.
Reaktionerna på det nya konstverket var positiva - "vackert", "spännande", "bättre än jag trott" var några återkommande kommentarer.
Men alldeles särskilt verkar just platsen där Berit Lindfeldts ""Källa Astrid" nu är placerad ha blivit den pusselbit som trillat på alldeles rätt plats.
- Den här platsen hade ju ingen av oss tänkt på från början, men när det nu blev som det blev kan man inte känna sig annat än glad. Det här är en plats för eftertanke och meditation och Berit Lindfeldt har gjort en imponerande tolkning av Astrid Lindgrens verk och gärning, säger Leif Carlson, kommunfullmäktiges ordförande och inte kommunstyrelsen, som jag i all hast utnämnde honom till i lördagens tidning.
Det uppdraget har som bekant Carl-Axel Centerstig.

Att Berit Lindfeldt intuitivt pekade ut den plats där kogubben på Näs hade sin stuga och i vars kök Astrid fick höra de sagor som satte hennes barnasjäl i gungning - något hon själv ansåg vara viktigt och avgörande - tycker Karin Nyman är hisnande, och säkert många med henne.
Någon som skulle ha fäst sig vid detta är Astrid, tror Karin.
- Mamma var road av konstiga sammanträffanden. Hon kunde ofta ringa och säga "ett sånt underligt sammanträffande" och jag tyckte väl inte alltid att det var så väldigt underligt. Men för henne var det en stor sak och jag vet att hon skulle ha blivit så tagen av det här.
Karin Nyman får ofta frågan, i olika sammanhang, "vad skulle Astrid ha tyckt?"
- Jag kan ju inte svara, även om jag jag ibland gör det tvärsäkert ändå, som när det handlar om SOS-Barnbyar.
- Vad hon skulle tycka om Berit Lindfeldts fantastiska skulptur kan jag inte veta. Vad jag däremot kan veta är att hon uppskattade det som satte igång barns fantasi. Jag kan inte tänka mig det barn - eller vuxen - som sätter sig här och tittar utan att det börjar röra sig alldeles väldigt i huvudet och att det väcker känslor också. Det kan jag bestämt säga - det hade Astrid förstått!

Berit Lindfeldt har valt att lyfta två symboler för Astrid Lindgrens verk i sin handmodellerade skulpturgrupp.
- Barnet är ett barn jag bär inom mig och kanske sluter det ögonen för att det tänker. Vildrosorna tycker jag är en bra symbol för Astrid - det är en blomma hon ofta återkommer till i sina böcker och det finns något i vildrosen, det taggigt vassa och det underbart vackra, som går igen i henne själv. Jag har inte velat göra något gulligt, ibland måste det få vara lite farligt.
Några rosor finns inte längre med i törnkransen som flyter på vattenytan. Istället sticker ett uppkäftigt nypon upp ur vattnet. Rosorna finns där av sig själva, i ett vildrossnår, bara några meter från den plats där det en gång fanns ett enkelt kök som de skulle komma att tala om i Vimmerby om hundra år.