De räddar hus i Mormorsgruvan

På bygatan i Mormorsgruvan väcks gamla hus till liv med varsamma händer, handsmidda spikar, linolja och toner av grå och grön umbra.

14 maj 2019 10:00

Körsbär och hägg står i blom och åkrarna täcks av ljus grönska. Ett stycke från bygatan betar en flock hjortar fridfullt mot en fond av ek och björk.

– Visst är det fint, utbrister Claes Söderhielm som tillsammans med hustrun Pia Söderhielm kom till byn för 30 år sedan.

De fastnade för lugnet, och för det stora gula huset på kullen vid infarten till byn. Med tiden har de kommit att köpa och renovera två andra hus i byn, senast ett torp som ligger precis där byvägen kröker sig.

– Vi bedömer att det är från 1700-talet. Det ska ha flyttats hit för mycket länge sedan, säger Pia.

Ett hus som stått stadigt på sin ursprungliga plats, längst bort i raden av stenhus, är makarna Kallanders gruvarbetarbostad från 1850-talet. Fredrik "Kalle" Kallander hittade huset på Hemnet år 2005.

– Jag blev begeistrad, det bara bubblade inombords, men jag försökte dölja det för mäklaren och de andra spekulanterna. Det var precis ett sånt projekt jag ville ha.

Han ler lite underfundigt. Huset var långt från beboeligt, men trots fukt, stor mögelhärd och en ilsket stickande lukt fick han en byggnadsvårdares bedömning om att det var ett möjligt projekt.

– Jag fick veta att det skulle gå, men att det skulle ta tid. Det stämde, det tog flera år att torka ur huset, säger Kalle som idag bor i stenhuset tillsammans med sin fru Jessica Kallander.

De har kommit en god bit in i sitt projekt. Efter år av renovering har de innanför tjocka stenväggar sovrum och vardagsrum i fil, ett stort kök där hundraåriga golvplankor fått bli bänkskivor. Badrummet med eldstad, badkar och handfat i koppar knyter an till gruvorna i byn.

– Vi har valt koppar av tacksamhet till alla som arbetat i gruvorna, säger Jessica.

Makarna Söderhielm och Kallander har kommit att bli goda grannar. Intresset för hus med själ, byggnadsvård, hållbara material och arvet från kopparbrytningen förenar, liksom viljan att bevara de gamla husen i Mormorsgruvan.

De delar också ambitionen, att så långt som möjligt, restaurera på egen hand.

­– Det är faktiskt bättre, då vet man att det blir ordentligt gjort, säger Jessica.

Vi träffas alla i trädgården hos Söderhielms. Claes serverar kaffe. Han pratar om Mormorsgruvan, som är rikt på kulturhistoriska lämningar, inte bara i form av gruvor.

– Se bara på alla mossbelupna stenmurar.

Orden landar mjukt, som i en bädd av mossa. Det vilar ett samförstånd runt bordet. Samma känsla ger handsmidda spikar, tränubb och färger av äkta pigment.

– Gamla spikar sparar man för att räta ut dem och använda igen, förklarar Claes.

Han kopplar familjehunden och går upp mot torpet. Pia slår upp de gula pardörrarna där två murstockar går ihop och bildar ett vackert valv över hallen. Det rymliga loftet blev en överraskning efter förvärvet och rymmer i dag två rum.

Bottenvåningen har inretts tidsmässigt och med stil, en antydan om att makarna Söderhielm driver sin antikaffär i det röda huset mittemot torpet.

– Vi ska ha torpet för visningar.

Hos Kallanders fortsätter arbetet, i den takt som livet medger.

– Vi har ingen tidsplan.

Längre ner på bygatan renoveras ytterligare ett hus.

Claes Söderhielm lämnade nyligen in ett medborgarförslag till kommunen om att inventera ödehus i kommunen, för att rädda kulturellt värdefulla hus och skapa inflyttning.

– Vi har flera goda exempel här och jag tror att många fler vill uppleva det vi gör.

lotta.willsater@ostmedia.se

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lotta Willsäter

Ämnen du kan följa