Livet på gården var slitsamt. Men sammanhållning och gemenskap fanns i överflöd.
Det har blivit en slags triologi, tre böcker som alla rör historia under 1800- och 1900-talet i Sverige och Amerika. Alla tar avstamp i ett mindre persongalleri, ofta släkten, men inte alltid. En av dem är en diktbok.
För egentligen är det inte släktforskning det handlar om, poeten och författaren Per Helge, som kommer från Locknevi från början, har en bredare ambition.
Den senaste boken, "Bortom tiden", handlar om det lilla torpet Bolöt vid sjön Hånsvalen mellan Blackstad och Grönhult. I det gamla soldattorpet bodde Helges farfars bror, Carl Gustaf Ring som blev ägare till Bolöt 1908 med sin familj. Tills han dog en tidig död.
Det är om hans hustru Anette Ring, deras barn och deras öden som boken handlar. Av en slump fick Per Helge tag i hundratals brev och mängder av fotografier skrivna och tagna av de boende på torpet.
Dokumentationen visar med önskvärd tydlighet på ett strävsamt liv, ibland torftigt, aldrig i överflöd. Det är slit från morgon till kväll men ändå glädje. Det är plikt, oro och gudstro. Och mer arbete.
Men mitt i alltihop, gemenskap och sammanhållning och en förnöjsamhet med sin lott i livet.
Och prunkande blomsterrabatter också, vars blommor man lät smycka släktens gravar med. Rabatterna var något man lade mycket tid på, trots allt annat slit på åkrarna och bland djuren.
– Det hade det så otroligt slitigt, de var tvungna att slita för att få det att fungera, för att överleva. Och har vi det bättre nu? Det sammanfattar nog allt jag vill säga, säger Per Helge som svar på frågan om vad han vill med boken.
– Vi tror att vi har det så himla bra, men har vi det? Hur mår vi? Jag använder ett citat i boken av Göran Palm som jag tycker säger allt: "De mådde bättre än de hade det. Vi har det mycket bättre än vi mår".
Vi pratar om att många kanske längtar till landet, till att självhushålla, till att gå tillbaka lite i tiden.
– Men vill man verkligen ha allt det som följer med? På riktigt? Jag tror inte det. Det ser nog bra ut på film, men det var ett hårt liv. Vi tror att vi vill ha deras liv, på ett sätt, men skulle nog bara acceptera det till extrapris. Men vi kanske kan lära av det andra, att känna gemenskap med andra, på riktigt.
Tillbaka till dåtiden.
De fem barnen fick skilda öden, förmedlade genom familjens många brev till varandra. Det var Artur, Märta, Ingrid, David och Erik. Och så moster Lydia, familjens "sol" som flyttade till Bolöt.
Det är Erik som blev flitig fotograf, och trädgårdsmästare i Stockholm. Han som cyklade hem från Ogestad på helgerna, där han lärde sig trädgårdsyrket först.
Artur drog till Amerika.
Ingrid Ring dog i tuberkulos i Västervik, blott 21 år gammal.
David och Märta Ring blev kvar.
Märta blev klassad som "idiot", möjligtvis "sinnesslö" enligt böckerna från tiden. Men det tvivlar Helge starkt på, hennes brev tyder på något annat.
Men hon stannade i växten efter Engelska sjukan och fick aldrig gå i skola, enligt brodern Davids berättelser. Hon dog på Hjorteds sjukhem 1984. Brodern David hälsade på ofta när hon bodde där, han sjöng och spelade för alla. Han sken som en sol.
Här har Artur hunnit åka till Amerika, men de andra barnen är med. Från vänster: Erik, David, Ingrid och Märta.
Och kanske fastnade Per Helge extra mycket för David i arbetet med boken.
Han som föddes med ett ben kortare än det andra, och foten inåtvriden efter en förlossningsskada. Trots det var det han som vid 22 års ålder fick axla ansvaret, när far i huset dog.
– Han fick dra ett så stort lass under så lång tid. Han blev ansvarig och det vägde tungt på honom. Samtidigt förlikade han sig med tanken att "det är min plats på jorden". Han hade så gott humör och höll det uppe. Men det blev också för mycket för honom i omgångar. Han var utmattad, både kroppsligen och i själen.
Det visar breven. Han blev deprimerad och ibland desperat. Han fick sammanbrott och karlar från andra gårdar turades ibland om att sova över i familjens hus, för att kunna tygla David när desperationen och ångesten blev för mycket. Han vårdades i Västervik, på hospitalet, i omgångar.
Men han fann frid, verkar det som. Han blev frälst 1936, mådde mycket bättre och gick med i pingstförsamlingen i Blackstad. Församlingen blev hans liv.
Per Helge:
– Om vi inte blickar bakåt förstår vi inte vår samtid. Det är författarens uppgift att motverka glömskan, annars tappar vi referenserna. Och jag tror att genom att titta tillbaka på en person, eller flera, kan vi få inblick i historien, på ett helt annat sätt.
Särskilt vurmar Per Helge för David Ring.