Det är enkelt att ta till sig av hans ord. Bent har skapat ett hem åt sig själv som är en ren njutning, både för ögat och för själen.
Ja, det är faktiskt en fröjd redan att leta sig fram på småvägarna mellan klargula rapsfält och till sist svänga in i grönskan och över Mjölnaån, fram till ståtliga Broby gård och så vidare lite åt höger mot Bents vita, lilla hus.
Han tar emot på verandan, ledigt klädd, brunbränd och barfota.
Bent hyr huset av familjen som äger stora gården ett hundratal meter bort.
– Jag vet egentligen inte vad det har varit just i det här huset, säger han. Annat än att två familjer lär ha bott här samtidigt förr, och att det var centraltvätteri för gården på övervåningen med en gigantisk stenmangel. Den tog vi dock ut för ett par år sedan eftersom den skulle användas till annat.
– Men vi börjar i trädgården, säger han och vi ger oss iväg över grusgången och in genom syrenhäcken.
Här var inget annat än just häck, en stor gräsmatta och några äppelträd när Bent kom hit för tre år sedan.
Det är nästan omöjligt att föreställa sig nu. På kort tid och med gröna fingrar förstås, har Bent byggt upp en oas med en stjärna av odling i mitten.
– Här är mitt grönsaksland som jag har gjort fågelfritt och harfritt, säger han och visar in under nättaket.
Av stora lastpallar har Bent byggt odlingslådor formade till en stor stjärna. Mitt i växer jordgubbar och majs bland annat, och i själva uddarna blir det mangold, rödbetor, plocksallad, persiljerot, spenat, dill, sockerärtor, vaxbönor, potatis och mycket mer.
Och nog blir man sugen på att sparka av sig skorna. På marken har Bent nämligen lagt ut ett tjockt lager av fårull.
– Det är skönt att gå på och så blir man lite mjuk i huden av allt lanolin som finns i ullen, säger han.
Bent har tidigare arbetat i blomsteraffär i många år, både som inköpare och som ansvarig för snittblommorna. Därtill har han en bakgrund som kock och när han flyttade till Vadstena drev han Hagebyhöga handelsträdgård under ett par år. Nu har han dock svårt att arbeta på grund av fibromyalgi och tvingas ta det lugnt.
– Jag håller på i trädgården korta stunder i taget, säger han. Man kan väl sammanfatta det med att jag har blivit betydligt mer tolerant mot ogräs.
Extra viktigt då förstås, när kroppen värker, att ha en trädgård att hämta kraft ur. Vi går vidare till en damm som porlar och glittrar i solen.
– Jag hade fiskar här, men eftersom även stora fåglar och en mink bor i trakten så finns dom inte mer. Däremot har jag en nästan tam snok.
I ett uthus intill har Bent inrett för tamfåglar. 15 undulater och 10 nymfparakiter närmare bestämt. De har en stor bur av nät utanför huset och av ljudet att döma trivs de bra.
Var vi rör oss genom all vacker grönska petar Bent bland sina plantor och buskar. Nyper av ett blad där, drar upp ett vilset tjuvskott här, rättar till en kärleksört som växer alldeles vilt över ett trädgårdsbord eller tittar till ett blåregn och en vildros som klättrar i ett äppelträd.
– Det är så jag gör, säger han. Jag klipper aldrig syrenhäcken med häcksax för jag nyper av skotten efter hand. Då formas den fint.
– Och träd som irrar sig in och skjuter skott i trädgården brukar jag stamma upp, då får man till slut en fin lönn till exempel, istället för att gå och köpa dyrt i en affär.
Återvinning i trädgården, kan man säga.
Och just återbruk är Bents melodi. Han ser möjligheter i allt, nästan så att det blir lite jobbigt till och med.
– Ibland önskar jag faktiskt att jag inte kunde så mycket. Och att alla kreativa tankar kunde stängas av ibland. Jag ser saker jag vill göra i allting och till slut blir det nästan för mycket.
Han visar in i ett nybyggt orangeri som är just ett exempel på kreativitet och händighet. Av utvikta lastpallar och gamla fönster har Bent skapat ett rum för växter, matlagning, middagar och avkoppling. Det grönskar överallt, mest i krukor som Bent har gjutit själv i betong, och därtill samsas minnen och gåvor från världens alla hörn. Ett imponerande konsthantverk i trä från ett tempel i Burma till exempel, liksom ett par snabelsköyter (skridskor) som Bent använt för länge sedan. Kontrasterna är stora. Och vackra.
Över det hemgjorda betongbordet med underrede av Carl Malmsten hänger en ljuskrona som Bent pimpat med prismor i grönt, rött och orange.
När vi nästan försmäktar i värmen går vi ut i trädgården och vidare in i det lilla huset.
Bibbi, en trofast Golden retriever, lyfter på ena ögonlocket, ruskar sig lite och visar sin boll för oss innan hon slår sig till ro igen.
Bent dukar fram hembakta bullar på ett betongbord som han gjutit av ett gigantiskt rabarberblad. Det är så stort att vi måste mäta och det visar sig vara inte mindre än 108 centimeter i diameter!
Vi sitter i det vackra vardagsrummet med djupröda väggar och tittar på allt fint Bent har gjort. Ett skåp har prytts med decoupage och blommar numera vackert i rosa hortensia och pioner. Här finns en soffbänk från 1840. En silversked från 1806, som är inget mindre än en gåva från Kung Fredrik till Bents farmor som tack för att hon arbetade på slottet under en tid för länge sedan. En gammal soffgrupp i grön sammet som blev som ny när Bent tovade vackra konstverk av ull och använde för att lappa och laga. Ett skåp från 1723, en kista från 1833 och så därtill en massa vacker konst av Bents pappa och farfar. Allt är upprustat av Bents flinka fingrar.
– Jag tycker inte om nya saker, säger han. Det är mycket bättre att ta hand om det gamla och göra något vackert och användbart av det.
Och så blir det personligt förstås?Bent skrattar gott.
– Ja, jag vill inte ha det som alla andra. Det har jag aldrig velat!
