Mest uppmärksamhet röner kanske ett gammalt tornur i furu, från cirka 1880. Visserligen saknar det visare, men med sina av tidens tand nötta romerska siffror och enorma storlek drar det blickarna till sig. Uret upptar en hel vägg i biblioteket där det hänger tungt och mäktigt. Var i all sin dar, hängde det från början? undrar man.

– Vi hittade det i Paris och det lär ha hängt någonstans i trakten av Verdun, säger Claes Söderhielm.

Kanske föll det rent av ner, eller revs under första världskrigets största och längsta slag, slaget vid Verdun. Ingen vet.

Närstad gård ligger i Mormorsgruvan, sex kilometer nordost om Åtvidaberg. Det är så nära Mormorsgruvans gamla gruvhål att man nästan tycker sig höra rop och skrik från hundratals män nerifrån gruvan och dess sidogångar långt under Närstad.

Detta fastän det är så tyst och stilla.

Ovan jord är det inte makarna Pia och Claes Söderhielm som först hälsar oss mediefolk välkomna. Utanför staketet spatserar sex dovhjortar makligt och majestätiskt omkring och bugar liksom lite åt oss. Med dem och den vita snön är synen som tagen ur en sagobok.

Och man undrar vad som förde makarna Söderhielm från Bromma i Stockholm till denna sagovärld. Vad fann de här, mitt i Östergötland?

– Lugnet. Från början var det att vi för 35 år sen skaffade oss sommarställe i Drabo vid sjön Björkern. Sen att vi inte ville åka hem på söndagarna för att börja jobba, säger Pia som liksom Claes hade förälskat sig i trakterna.

I dag är de inne på trettionde året på gården där de också kommit att starta verksamhet av sin hobby att samla antika möbler och inredning. Närstad köptes med tillhörande byggnader och i en av dem, ”Ellas” efter en tidigare boende fin gammal dam, har paret inrett alla rum i olika stilar och miljöer. För att inspirera kunder. För att ge tips och idéer.

Det är barock och rokoko, det är herrgårds- och allmogemöbler, stolar, bord, skänkar, kistor, tavlor, skåp. Tapeter, golv, tak. Allt. Bland annat finns där en miljö som med en dubbelpulpet mitt i rummet och med en tvåmanssoffa, säng och övrig 1700-talsinredning lätt kan få en besökare att se nationalskalden Carl Michael Bellman framför sig.

Man kan undra varför det ligger en antikhandel ”mitt ute i ingenting”.

– Vi samlade på oss så många saker och bytte ut mycket vi hade skaffat tidigare och det vi inte fick plats med ställde vi ut i ett utrymme i gamla stallet. När det blev väldigt många saker undanställda var det någon som var här och tyckte att vi borde öppna affär, berättar Claes.

På den vägen är det.

Ellas hus, Torpet samt det av Åtvidabergs kommun hyrda åttkantiga magasinet till trots, det är själva gårdshuset som är det mest spektakulära i Närstad. Frånsett gruvhålen, då. Till största delen är det Pia som har blicken för färg och form och inredning och som har sett och ser till att allt passar ihop, även sådant som man kanske inte tror ska passa. Här gör det så.

– Pia hade intresset redan som ung, och jag har lärt mig varefter, säger Claes som med åren har blivit allt skickligare på att snickra, han renoverar när så krävs gamla möbler som fått sig en och annan törn.

Pias specialitet är möbeltapetsering och hon går på kurs i ämnet för 13:e året i rad. Pia har klätt om hundratalet stolar genom åren och en del är besvärligare än andra.

Det var 1989 som Söderhielms fick nys om att Närstad kanske skulle bli till salu.

– När det blev till salu fick vi se en ritning på huset och tomten och bestämde oss direkt. Utan att vi ännu varit inne i huset. Vi bestämde oss för läget, utsikten, närheten till Åtvidaberg.

Det svåraste var att övertala de två unga döttrarna, Anna, då 15 och Petra, 11.

– Det hjälpte kanske att Anna fick en häst och Petra en katt.

Döttrarna vande sig fort och har aldrig ångrat flytten. I dag bor de inte så långt härifrån, båda två.

Hästintresse finns även hos Pia, vilket märks. Det finns hästar i olika storlekar och material i hemmet. Där finns flera små leksakshästar, större och äldre trähästar från 1700-talet, hästtavlor, vackra kinesiska hästar i blått och en gunghäst i full galopp!

– Men ni kanske har lagt märke till att jag tycker väldigt mycket om kor också?

Jodå. Man ser mycket eftersom det finns så mycket att se. Som ett fantasieggande och mycket sevärt, detaljerat verk av Richard Säll bredvid ett stort äldre skåp med massor av just kor stående på en hylla. Kanonkulor bildar pyramid på ett golv, bruksföremål i en härlig blandning, herrgårds- och allmogemöbler, bland annat ett Bäckströmskåp. Det är ovanpå den östgötske allmogekonstnärens skåp som den galopperande gunghästen rockar.

I ett rum hänger en underbar Bertil Almlöf-tavla på väggen och samsas om den gröngula uppmärksamheten med ett gammalt skrivbord och en taggtrådslampa där det sitter tvenne undulater och funderar över tillvaron. I samma rum finns en turkos hörna med ett underbart kryddskåp från 1700-talet, två blå stegrande, kinesiska hästar i emalj och en turkosfärgad kista daterad 1798 samt tavlor i filt av Vibeke Beck-Fries på väggen.

Det är så mycket att vila ögonen på att de går i kors och man har svårt att ta in allt. Men vi noterar att middagarna dukas fram på ett stort slagbord i matsalen och att det runda tv-bordet framför soffan egentligen är en – cirkuspall!

Nästan lika intressant som det franska tornuret är en vägg som upptas av ett med bibelcitat målat innertak! Det har hört hemma någonstans i Börrumstrakten och är målat 1808. Den sirliga texten är hämtad ur Malaki 4:2.

Med så många saker och möbler i sitt hem ändrar Pia och Claes hemmets utseende lite då och då. Kanske lite väl ofta. En gång kom dottern Petra och hälsade på och sa:

– Åh, jag blir så nervös. Jag känner inte igen mig.

Något som inte ändras är klockan från Verdun. Den visar aldrig tiden, men är ur ändå. En tidlös skönhet. Ursnygg.

jorgen.auer@ostmedia.se