Sakta och försiktigt svänger vi av från den ishala vägen och ner till det vita stora huset med ljusblå fönsterfoder. Fettjestad Storgård som den heter, ligger på östgötaslätten strax utanför Vikingstad tillsammans med flera uthus och magasin i falurött trä.

Det är kyligt i luften, men alldeles stilla. Inte en gren rör sig på de höga, höga popplarna vid tomtgränsen och den gråmulna dagern har inget att komma med, här är omgivningarna vackra oavsett väder.

Det visar sig att vi ringer på dörrklockan på fel sida av huset.

– Här, ropar Eva Kampner och lotsar oss rätt. En stor bred trappa leder upp till den stora stenbelagda entrén – som det anstår ett hus av den här storleken, byggt i början av 1800-talet. Fyra kolonner bär upp balkongen ovanför som också bildar tak över entrén och för tankarna till New England.

Vi går in. Men backar ut igen. Det var något som fångade uppmärksamheten i fönstret och som måste tittas närmare på från utsidan. Ah! Fyra vita kor av porslin dansar på rad på fönsterbrädan innanför. Underbara – här blir man på gott humör!

– Ja, jag gillar ju kor, säger Eva. Och kycklingar, lägger hon till förstås.

Det visar sig att de dyker upp här och var i huset i olika former och färger. Dansöserna i fönstret är bara först ut.

Vi skymtar jaktrummet, soffrummet och matsalen, men visas in i köket till att börja med. Här är ljust och luftigt och ser nytt och fint ut.

– Skenet bedrar, försäkrar Eva. Allt är kvar sedan vi flyttade in, vi har bara sprejat luckorna ljusa och kaklet vitt, och så tagit bort den vinröda korkmattan förstås. Återbruk ligger ju i tiden och vi köper verkligen inte mycket nytt.

Eva dukar fram koppar – med kycklingar och hönor på – och nybakad sockerkaka, och börjar berätta om sin resa och om hur hon bokstavligen har byggt in kärlek i väggarna i det gamla huset.

För elva år sedan träffade Eva bonden Mats via en sida på nätet. Det visade sig att de hade mycket gemensamt och snart flyttade Eva in på gården Kättestad där Mats driver lantbruk med 280 ekologiska mjölkkor tillsammans med sin bror Niklas.

Men 2009 drabbades Eva av svår sorg när sonen Robert omkom hastigt.

– Jag stängde in mig och hade svårt att träffa folk under den första tiden, säger hon.

För att Eva skulle få något att distrahera tankarna med föreslog Mats att de skulle åka och titta på det vita gamla huset Storgården som låg på mark som han och Niklas köpt kort tidigare.

– Huset hade stått tomt ett tag och elen var avstängd så vi hade pannlampor på oss första gången vi klev in, minns Eva. Allt var vinrött, orange och brunt och jag var tveksam till att det skulle vara något för oss. Men när vi kom hit i dagsljus kändes det bättre.

Sagt och gjort. Nästa gång hade Eva kofot och slägga med sig.

– Jag ritade en linje på golvet för att hon inte skulle riva för mycket på en gång, men den passerade hon utan vidare, säger Mats.

– Renoveringen och själva skapandet räddade mig, fortsätter Eva. Jag var sjukskriven i ett år och jag tapetserade och grät om vartannat. För mig är det så mycket känslor och kärlek i huset nu, och Robban finns verkligen i väggarna.

2010 flyttade hon och Mats in och fortsatte renoveringen i de tolv rummen.

I dag har Eva förändrat sitt liv. Hon sade upp sig från sitt arbete som resande säljare för två år sedan och började arbeta som personlig assistent på halvtid, och med Storgårdens ekologiska slaktkycklingar resterande tid.

– Kycklingstallet, med omkring 9 000 kycklingar, ligger ett stenkast härifrån så jag tar mig snabbt dit. På så sätt kan jag spendera mycket tid hemma och det känns väldigt skönt, säger hon.

Korkmattorna, de mörka taken, tapeter och inredning i lila och orange är ett minne blott. Eva och Mats har försökt hitta tillbaka till husets ursprungliga lantliga uttryck.

– Här finns inget shabby chick, vi gillar murriga färger, säger Eva och tar oss med på en rundvandring som faktiskt startar i den kungliga toaletten.

Det är i själva verket en liten gästtoalett som tapetserats i svart och vitt i ett mönster som minner om romartiden, och därtill pryds en vägg av en bild på Victoria och Daniel.

Via den glada och välkomnande hallen, som är det enda rummet med ljusa, blommiga tapeter, kommer vi till jaktrummet.

– Mats man cave, här får han göra vad han vill, till och med röka cigarr, säger Eva och skrattar.

På väggarna sitter en randig originaltapet i blått och guld med en bord av svagt rosa blommor. Chesterfieldmöbeln är ett auktionsfynd och den manliga touchen förstärks förstås av björnfällen på golvet. Den stirrar in i öppna brasan och tjänar som värmare för frusna fötter kalla vinterdagar.

– Jag fällde den i Sibirien för ett par år sedan, berättar Mats.

– Från början var jag ganska tydlig med att jag inte ville ha horn och döda kranier i något annat rum än just det här, men så har det blivit modernt med jakttroféer så jag har fått ge med mig, säger Eva.

Vi fortsätter in i matsalen. Tapeten, i guld mot svart botten, bryter elegant mot ljusgrå bröstpanel. Det stora matbordet har plats för åtta och bland alla vackra möbler och statyetter från resor världen över dras blickarna till en gigantisk tavla.

Den föreställer en gudsliknande man som passas upp av sex andra, förmodligen under romartiden.

– Vi köpte den i Thailand och höll tummarna för att den skulle klara resan hem, säger Eva.

Intill sitter en mindre tavla som kommer från en marknad i Budapest.

– Vi reste med Ryanair och visste att det skulle bli svårt att checka in tavlan. Så vi letade upp en bågfil på marknaden och sågade sönder ramen så att vi kunde trycka ner delarna i handbagaget. Sen limmade Mats ihop den när vi kom hem. Det gick bra.

Nästa rum kallas soffrummet. Här har väggarna fått vara vita, och möblerna går i olika bruna toner. Fönstren ramas in av tunga, guldbruna gardiner i sammet. Mysigt och ombonat är ledorden i varje rum.

Efter en tur på övervåningen som går i samma stil slår vi oss ner i soffrummet och pratar en stund om kontraster och förändring.

– Man kan säga att det är tack vare Robban som vi bor här, säger Eva.

I huset har hon hittat tillbaka till glädjen och skrattet.

– Jag är stolt över allt vi har skapat och format här och jag får nypa mig i armen ibland för att tro att det är sant. Att flytta hit är det bästa vi har gjort!