– Jag kan inte säga precis var han är, han är svår att få syn på, säger Berit Heimdal och ser sig omkring i hallen, men jag tror nog att han finns här någonstans.

Hon hälsar oss välkomna rakt in i julens mecka. Det tar ungefär tre veckor av dagligt pysslande för Berit att klä sin och maken Lasses trerummare i julskrud från golv till tak.

– Jag kan faktiskt inte säga hur många tomtar och hur mycket pynt jag har, jag tror nästan att det skulle bli jobbigt om jag visste...

Själv är Berit klädd i svart klänning, röd sjal, rött armband och glänsande röda julgranskulor i öronen. Hon guidar oss från rum till rum – överallt sticker röda luvor fram. Här skulle man kunna gå i timtals och ständigt se nya nissar.

I sovrummet till exempel, står ett helt gäng på parad på en hylla vid sängens huvudände.

Berit har bäddat med röda täcken som hennes föräldrar köpte när de gifte sig 1944. I fönstren hänger gardiner i rött och vitt med en lysande slinga insydd i tyget.

– Du kan tro att här är mysigt när det mörknar ute, säger hon.

På golvet intill dörren kikar en vit porslinskatt fram. Den har fått rött sidenband om halsen.

– Ja, det ska vara jul i minsta detalj, säger Berit.

Vi passerar en vacker chiffonjé som kommer från Lasses barndomshem och som har invaderats av röd- och gråklädda gubbar och gummor. Många kommer från Berits mormor och morfar. De bodde på landet i Össjö Björsäter när Berit var liten och det var där grunden till hennes känsla för julen lades.

– Jag minns stämningen och att alla var tillsammans. Och att kusin Anita var tomte.

Numera har Berit och Lasse egna barn och barnbarn och hela gänget kommer till dem på julafton.

– Lasse lagar all god mat som hör till och vi börjar alltid med att äta. Tidigt på eftermiddagen kommer tomten, det är ingen idé att dra ut på väntan, säger Berit. Sedan umgås vi och har mysigt och äter ännu mer.

Exakt vad det är som tilltalar med julen, förutom gemenskapen, kan inte Berit riktigt sätta ord på.

– Att det bryter mot vardagen och novembermörkret, tror jag, säger hon.

– Det är roligt att gå hemma och titta på alla gamla tomtegubbar! Men bäst av allt är granen.

Granen ja. Den håller hov i vardagsrummet, alldeles intill den röda soffan. Lasse och Berit har huggit den själva på goda vänners mark. Och det är noga förstås! Tät ska den vara, och stor, med plats för mycket pynt. Här hänger flugsvampar, klassiska kulor i alla färger, tomtar i olika former, kottar, stjärnor, små korgar med rödvita polkagrisar och ljus med änglahår.

– Här är två kulor i plast, en gul och en grön, säger Berit och visar. Jag har fått dem av en granne som hade köpt dem i Schweiz. De innehåller varsin servett. Snygga är de inte, men ganska originella.

Det mesta i granen bär på minnen förstås. Inte minst glittret. Smalt och krusat i tunna silverglänsande band rinner det från toppen och ner bland grenarna.

– Det köpte Lasse och jag när vi flyttade ihop 1974 och det går tyvärr inte att få tag i idag.

Till tonerna av Jussi Björling och O helga natt fortsätter vi mot matplatsen och köket. På bordet lyser första adventsljuset. Berit har gjort ett blomsterarrangemang med hyacinter, mossa, en liten ormbunke och förstås – några röda julkulor.

– Kulorna är min passion, säger hon och dinglar med örhängena. Varför vet jag inte, men de är fina. Särskilt de röda, gröna och silvriga.

I köket hänger en egenpysslad bonad som i själva verket är en tomteaffär. Den gjorde Berit till sina barn när de var små och nu har den gått i arv. Små paket hänger här och där, med namn och datum. Det blir spännande för barnbarnen längs vägen mot dopparedagen.

I köket finns också en hylla för – speciella tomtar.

– Tokiga är nog en bra beskrivning, säger Berit. Hur tänkte man här till exempel, det måsta ju ha blivit galet i tillverkningen, säger hon och pekar på en tomte på en bock. Vi resonerar oss fram till att tomten förmodligen skulle ha en stor brödbit med sig, men att det till slut blev något helt annat. En smula barnförbjudet, helt enkelt.

Kort sagt känns det som att vi har träffat alla slags tomtar som tänkas kan, när vi tackar för besöket och tar med oss lite av den fina julstämningen ut i kylan igen.

Den ende som höll sig undan är ägaren till trätofflorna i hallen. Men de står kvar, så någonstans i lägenheten har han gömt sig.

Berit skrattar.

– Har folk så här mycket pynt? Nu när jag ska vara med i tidningen kanske det ringer någon och vill lägga in mig för tomte-avgiftning!