Här bor och trivs sedan 35 år tillbaka Karina ”Kinna” Persson i en något organiserad oordning. Det är hon själv som säger så om sitt hyrda boende. Stugan är gammal och beskrivs vid en byggnadsinventering som en ”förlängd parstuga i ett plan med vit revitering och tegeltak”. Huset är q-märkt och får inte förvanskas beträffande volym, höjd, taklutning, material, byggnadsdetaljer och kulör.

– Men det var vi som kalkade huset vitt när vi flyttade hit, det var grått av ålder när vi kom. Det är ett underbart litet hus som passar mig perfekt. Blandningen av gammalt och nytt, säger Kinna som med nya menar luftvärmepump, induktionsspis med fläkt, och toa med dusch.

Till skillnad mot forna tider då man trots kyla fick uträtta sina behov i ett utedass i norra änden av tomten och då man endast hade en värmekälla inomhus i form av en vedspis. Den står kvar i köket och används flitigt, den också. N:o 107 Näfveqvarn, är den märkt.

– Jag har tre värmekällor i dag, men när det blåser ute så fläktar det lite inomhus också på en del ställen, säger Kinna och berättar att hon för flera år sedan, kanske är det åtta år, fick besök av en äldre man som hade bott i huset som barn och även var född i huset.

– Det var fantastiskt. Nu fick huset en historia också. Han berättade en hel del, bland annat att han var yngst av tolv syskon och brukade sitta och värma sig vid vedspisen som barn. Han sa också att han och de andra barnen inte fick gå in i ”finrummet”, fast pappan var borta hela dagarna och gjorde dagsverken i Ringatorp, på andra sidan åkern. Så rummet stod tomt. Ändå fick barnen bara vistas i köket. Kan du tänka dig det? Det var pappans rum. Pojken hade bara varit där inne en enda gång. Ja, han berörde mig på djupet.

Kinna säger att hon trivdes i Granebo redan från första början när hon letade nytt boende.

Hon sökte något annat efter att ha bott och vuxit upp inne i Linköping.

– Jag ville byta liv. Jag hade haft det lite trassligt och ville bort från stan och festande och när jag såg det här huset fastnade jag för det.

Hon fastnade för trädgården också. Eller rättare sagt det som skulle bli trädgård. När hon kom hit var det bara gräs. Under 35 år har Kinna byggt upp den och odlar lite av varje. Hon tar oss med på en rundvandring och pekar på perenner som selleri, salvia, vallmo, citronmeliss, renfana, apelsintimjan, digitalis, pepparmynta, isop, smultron och lite till. Dessutom finns där en fantastisk vinranka också, men den gör sig inte på bild i april när Bostad hälsar på. Den stora granen i sydvästra hörnet skänker vilsam skugga åt en kattkyrkogård.

– Tyvärr hinner jag inte riktigt med att hålla efter och rensa allt som måste rensas i trädgården. Inte inne, heller. Det är det jag menar med organiserad oordning. Jag vet var allt är, men har haft lite för mycket och behöver göra mig av med grejer. Jag har bara städat och sorterat lite på ytan tidigare, men har äntligen fått tid och kör på för fullt och vill verkligen förnya mig och göra det lite finare.

Inne i det lilla huset märker man genast vad Kinna helst sysslar med. Hon är konstnär och det sprakar av färg och form överallt. På väggarna, naturligtvis. Men även varhelst det finns plats, som vid den stående tavelhögen vid ett staffli i stora rummet, liksom även ”i lagret” uppe på loftet där hon sover. Vid staffliet skymtar förresten en LHC-logga på en tavla och Kinna berättar att hon ser alla hemmamatcher för Linköpings HC och att hon alltid står i supporterklacken. Tavlan är ett beställningsjobb.

– När jag målar annat hamnar jag ibland i ett tidlöst, euforiskt tillstånd, säger Kinna och berättar hur hon hittade väg in i konsten.

Det var efter att sonen Axel som liten en gång hade rivit sönder en ”Chagallmålning” som Kinnas pappa Percy Olson gjort. Kinna lagade den med tips och hjälp från museipersonal och hängde upp den på väggen igen och en besökare kan lätt tro att den tavlan med alla ”sömmar” kors och tvärs är målad så. Men sömmarna är alltså lagningar. Percy tyckte hur som helst att även hans dotter kunde pröva arbetet med pensel. Hon började med att måla av en ikon, Heliga Birgitta. Sedan dess har det blivit åtskilligt.

Hon har haft flera utställningar i Linköping och hon är också utställningsansvarig på Studiefrämjandet samt lär som konstlärare på Valla folkhögskola även andra att måla, i olja, akryl och akvarell.

– Men mina tavlor målar jag helst i köket här hemma på Granebo, säger Karina Persson och gör sig redo för en dust med färgtuberna i köket som går i rosa.

Innan vi lämnar henne i fred vill hon framföra en hälsning till läsare av den här artikeln.

– Tyvärr minns jag inte namnet på mannen som var här för åtta år sedan och som föddes i huset. Finns det någon av läsarna som vet, eller som vet annat om husets historia, så blir jag jätteglad om de hör av sig till mig.