– Välkomna, säger Camilla-Maria Broman och visar in i hallen. Det är kallt på golvet så ta gärna tofflor, fortsätter hon och visar på en korg med lurviga skodon.

Det röda huset med vita knutar ligger på östgötaslätten strax utanför Fornåsa. Åt söder skyddar en större dunge energiskog mot vind och insyn, för övrigt sträcker sig utsikten långt, långt över åkrarna.

– Visst blåser det för det mesta, men jag tar gärna lite vind om jag får bo så här, säger Lars-Håkan Broman.

Han tog över huset 2005 och kort senare köpte han ladan intill och ytterligare lite mark. Camilla-Maria flyttade ner från Stockholm ett år senare.

– Jag har aldrig saknat storstan, säger hon och nickar mot utsikten genom köksfönstret. Jag älskar det verkligen!

Ja, här råder lugnet. Inga bilar och ingen som promenerar förbi eftersom gården ligger vid vägs ände – bara tystnaden. Genom köksfönstret syns också det lilla uthuset, som genom åren tjänat som grishus, hönshus, vedbod och dass. Familjens skidor står lutade mot den röda väggen. Framför huset har en stor bit land hägnats in med flätade grenar från energiskogen. Här odlar Camilla-Maria grönsaker och målet är att bli självförsörjande framöver.

Men i väntan på att hemodlade grönsaker kommer på bordet serveras hembakad kardemummakaka.

Camilla-Maria och Lars-Håkan dukar med blåvita koppar och fat från loppis och vi slår oss ner i ena änden av det långa köksbordet.

Långt är ordet. På ena långsidan har Lars-Håkan byggt en väggfast bänk och på den andra står stora, rejäla tunga stolar som från början kommer från Trosa herrgård.

– Bordet är byggt av vanlig furu, säger Lars-Håkan. Det är inte helt plant, men det är inte så jag vill ha det heller.

Det sträcker sig genom köket i närmare tre och en halv meter och i bortre änden odlar Camilla-Maria vitlök och ärtskott.

Om Lars-Håkans beräkningar stämmer är huset byggt i början av 1930-talet. På en träpelare står det i alla fall skrivet ”Olle Möller 19 år 1938”.

– Jag har förstärkt texten lite med blyerts, det är kul om den kan bevaras, säger han.

För att skapa mer plats i köket har Lars-Håkan rivit en vägg och därmed gjort vardagsrummet och matplatsen till ett. De rejäla plankorna som blev över efter rivningen tjänar numera som köksbänk.

Inget får förgås. Allting har en plats, gammalt som nytt.

– Jag har så många idéer i huvudet, säger Lars-Håkan. Han ler men låter nästan lite besvärad och knackar sig på pannan. Det är kö därinne!

Inte helt förvånande alltså att den fina hyllan i köket som rymmer glas, i själva verket är en bänkskiva från ett möbelföretag som använt den till att olja möbler på.

Eller att kryddhyllan var en vävstol i ett tidigare liv.

Eller att bokhyllan i vardagsrummet egentligen är ett golv.

Eller att den glänsande prydnaden i taket i samma rum faktiskt är en uppochnedvänd flaggstångsknopp.

– Jag har vant mig, säger Camilla-Maria och skrattar. Jag hängde inte med i svängarna först, men nu tycker jag att alla hans idéer är kul. Jag skulle aldrig komma på tanken att sätta upp en flaggstångsknopp inomhus, men i en relation lär man sig att uppskatta varandras olikheter.

Väggarna i vardagsrummet har Camilla-Maria målat i en färg som påminner om lingon och blåbär.

– Vi hade vinrött tidigare, men jag blev sugen på matt rosa, säger hon.

Till det ett gråmålat golv, grå soffor och ett hemmabyggt bord. I hörnet bakom sofforna hänger en månskenslampa i varma rosa toner och sprider ett hemtrevligt sken över väggarna.

På ett sidobord står skelettet av en lampskärm med vacker tillhörande fot. Supermodern som det verkar?

– Inte alls, säger Camilla-Maria. Den är efter min farmor. Skärmen var lite sliten så jag rev bort tyget. Det är det som är det fina, jag kunde ha köpt en ny som ser ut precis så där, men istället hade jag den redan här hemma.

Genom en gammal dörr som Lars-Håkan har fått av en farbror han hjälpte med ett bygge en gång kommer vi ut i en nybyggd del av huset. Vit liggande panel pryder väggarna i en kort korridor som leder ut till en stor altan, och så dörrar till två sovrum längs vägen. Mitt i allt det vita hänger en av Lars-Håkans sprakande tavlor.

Vi tassar upp för trappan i våra sköna tofflor. De två sovrummen på andra våningen är i själva verket uthyrningsrum i Camilla-Marias och Lars-Håkans bed and breakfast-verksamhet.

Här finns också ett tv-rum med en stor soffa, badrum samt 11-årige sonen Matheos rum. Mitt i alla vackra loppisfynd och egenbyggda möbler överraskar här en stor vägg med graffiti, som en skön tvist i inredningen.

Det mesta av utrymmena i huset får övernattningsgästerna utnyttja, sida vid sida med familjen, det är lite av tanken med att hyra ut.

– Det är spännande, säger Camilla-Maria. I somras åt vi till exempel kvällsmat i köket tillsammans med en kvinna från Libanon och två killar från Nederländerna.

Neråt igen, i tofflorna. Inte bara en, utan två trappor. Vi går igenom tvättstugan som doftar gott och vidare in i Lars-Håkans ateljé till en explosion av vackra färger.

Tavlorna är uppradade längs väggarna. Blommor eller ballonger – kanske betraktaren får avgöra vilket – är ett återkommande tema.

– Jag målar abstrakt och tycker om att hålla det lite enklare, säger Lars-Håkan. Det ska inte vara så avancerat, inte perfekt och inte skolat. Förhoppningsvis berör det någon.

Hit går Lars-Håkan när andan faller på och en ny idé pockar på uppmärksamhet. Och är det inte målande kreativiteten kräver så kan det som sagt vara snickrande.

Sakta men säkert har Pilgården förvandlats till ett hem i den Bromanska smaken, med mycket återbruk, mycket värme och omtanke såväl om miljön som om gäster och besökande.

Här finns inga rätt eller fel eller trender att rätta sig efter i inredningen. Här råder den befriande inställningen att ”rätt stil är din egen stil”.