Det singlar guldflagor utanför köksfönstret. Förlåt, det är visst lönnen som långsamt låter sina solgula löv dala mot marken. Det är makalöst vackert.

Lite längre bort skimrar körsbärsträden i alla toner från korall till vinrött. En trädkramare som jag har hela spektrumet av vackra kulörer att njuta av. Att bara stå still i trädgården och lyssna på knäppen från löven som faller är härligt. Den varma höstens fuktiga luft smakar skog.

Nu är det ju älgjakt, så det går inte att drälla ut i skogen hur som helst. Annars är det ett gyllene tillfälle att dra nytta av skogens läkande förmåga.

Det kallas skogsbad och är väldigt inne just nu, förstår jag. Så pass att det blev ett nyord förra året. Det handlar om att återknyta kontakten med naturen genom att ”bada” sina sinnen i skogen, något som kan vara nödvändigt för oss stressade nutidsmänniskor.

Man kan ju tycka att vi allemansrika svenskar redan borde veta hur bra man mår av att gå i skogen, men det är mycket annat som ständigt pockar på uppmärksamheten.

Hur gör man då?

Jag läser i Dagens Nyheter om en grupp som skogsbadar i ett naturreservat under ledning av en utbildad guide. Shinrin-yoku heter det, ett japanskt begrepp. Gruppen vandrar långsamt in i skogen och försöker på samma vis som vid övningar i mindfulness lägga märke till så mycket som möjligt av intryck från omgivningen. Hörseln är ett viktigt sinne.

I den guideledda gruppen får deltagarna lägga sig på rygg och titta upp i träden, smaka på skogens växter och studera de allra minsta detaljerna i naturen. En deltagare jämför det med meditation, nästan mental träning.

Jag tränar skogsbad på egen hand. Roar mig med att skyffla de torra löven framför fötterna. Solens strålar genom lövverken, dropparna i gräset, prasslet när en koltrast vänder på bladen i jakt på mat. Gläds åt senaste skogspromenaden när skogen var full av svarta trumpeter. Nu ligger de hopsnurkna och torra på tidningar. Det blir fin svampsoppa!

Men man behöver inte ens en skog, det kan räcka med ett enda träd i höstskrud. Som häromdagen på strandpromenaden. Ett stort bokträd med gulröda löv mot klarblå himmel. Att stå under och få häpna över skönheten är en närvaro i nuet av bästa sort.

Det är bara att stänga av mobilen, lyfta blicken från det vanliga tunnelseendet och öppna sinnena. Stanna upp ett ögonblick. Känna värmen från solen. Vad luktar det i dag?