Jag hade 35 minuter på mig innan arbetet kallade igen och dessutom några ärenden som skulle göras på lunchrasten så jag borde ha stannat i nuet. Men mot Fanta citron har jag inte en chans. Jag är genast tillbaka i sittbrunnen i en segelbåt vid en brygga i Igelbäcken tillsammans med min bästis Linda och hennes farmor och farfar.

Hit gick vi från Motala, rakt över Vättern varje midsommar när vi var små. För segel allra helst, om vindarna tillät. Vi lade till sida vid sida med fören mot bryggan och snart var det fullt av båtar omkring oss. Majstången restes på ängen just där bryggan slutade, fåren betade en bit upp mot vägen och det blommade av prästkragar, lupiner, smörblommor och midsommarblomster överallt. Vi hade flytvästar och sprang barfota och småstenarna från grusvägen gjorde ont under fötterna. Vi rodde i gummibåtarna och simmade mellan ankarlinorna. Läste Kalle Anka och Kitty och Min häst. Och vi drack Fanta citron.

Läsk var inget som stod högt på prioriteringslistan övrig tid på året vare sig för mig eller för bästisen, men midsommar var undantaget. Farfar Karl-Arne hade laddat hela stuvutrymmet under sittbrunnen med burkar. Vi kunde bara lyfta på den lilla metallöglan och dra upp den notade träluckan och ta varsin burk. Igen och igen.

Där i matbutiken, en stressig tisdagslunch, känner jag doften och smaken. Och solen och fnissandet.

Det var så mysigt då.

Och är så värdefullt i dag.

Ett tydligt och fint minne från en tid som jag tycker väldigt mycket om.

Och som på sätt och vis ger mig en tankeställare. Vilka minnen skapar vi för våra egna barn? Vad skulle jag vilja att de tänker på med värme och glädje när de blir vuxna? Det kan jag förstås inte helt och hållet påverka, mina föräldrar kunde ju inte gärna ha planerat för att det skulle finnas en massa citronläsk i bästisens sittbrunn och att den skulle smaka så speciellt där och då att den fortfarande slår an en fin ton av sommar och lycka så fort jag ser den.

Men jag tänker i alla fall försöka. Puffa mina söner i en riktning som jag tror att de kommer att gilla. De kommer ju självmant att styra åt ett annat håll om de hellre vill. Men så länge de är små ska jag finnas nära och se till att det finns stunder av små glädjeämnen som kan komma att betyda mycket.

Häromveckan puffade jag dem därför till seglarskolan. Det var nervöst och pirrigt och en av dem ville till slut inte ens följa med. Han fick vänja sig i sin takt och det slutade med att han åkte ut på sjön i en följebåt och kom tillbaka en timma senare vid rodret i en optimistjolle. Glad som en speleman!

Nu räknar han dagarna till nästa gång.

”Mamma, inte i morn och inte nästa i morn men sen va?”

Det värmer i hjärtat att se glädjen. För jag vet hur det känns att vara liten och styra sin egen båt.

Älskade ungar! Av hela mitt hjärta önskar jag er en egen version av min Fanta citron.