Jag har något av vad man skulle kunna kalla en defekt. Ibland är den bra, ofta ställer den till problem. Det handlar om en total oförmåga att säga nej när någon nämner en utmaning. Av nästan vilken sort som helst. I sommar har jag råkat ut för en extremt badsugen granne, tillika mycket god vän. En dag i början av sommaren tjoade hon plötsligt till ”vet du vad, vi badar varje dag i juli. Varje dag – det blir en utmaning!”

Vi var ute och gick när hennes lysande idé dök upp från igenstans och spred sig som en kalldusch över mig. Ni minns slutet av juni? Omkring 15 grader, gråruggigt och blåsigt. Vem i hela friden blir sugen på att bada då?

– Jaha, absolut. Det blir jättekul, sa jag sammanbitet och lika tanklöst som övriga gånger när någon hittat på något som de tror att jag inte ska klara.

Nu låter inte badandet som världens svåraste sak kanske? Men se, om man är en av de mer extrema badkrukorna som finns, så kan det vara på gränsen till omöjligt.

Juli kom. Men inte värmen.

Jag lovar och svär att det inte var tvåsiffrigt på termometern i början. Jag tassade ner till bryggan hemma vid Vättern (känd som väldigt kall sjö. Reds. anm) tidigt på morgonen. Tofflor, bara ben, trosor och tjock myströja. Och handduk förstås. Sen klättrade jag ner på badstegen i full mundering. Väl på plats på stenen nedanför nocken och med vattnet högt upp på låren, krånglade jag mig ur tröjan och kastade upp den på bryggan.

Sen gick det fort. Efter tiotalet ”ett två tre - nu... nej vänta. Etttvåtre... nej... Nu! ett, två...” böjde jag på knäna, med fötterna stadigt på stenen, tvingade mig att räkna till fem för att åtminstone hinna bli blöt, tog sats, flög upp på stegen, fick tag i handduken, rusade mot tofflorna och gjorde en sprintinsats som kunde imponerat på självaste Bolt tillbaka till huset och värmen.

”Är du redan tillbaka?” sa barnen förvånat. ”Är du säker på att du har badat? Du låter mer som om du varit ute och sprungit?”

Så jag började fotografera vattnet. Inte för att det bevisar bad direkt, utan för att de skulle tycka lite synd om mig när de såg att de nästan låg en tunn hinna is på ytan.

En vecka in i utmaningen började jag öva högt på hur jag skulle säga nej när juli väl var över och jag givetvis skulle få frågan om att fortsätta detta idiotiska infall. Nej! NEJ!! Jag vill inte. Punkt.

Min vän då? Jo, hon låg i och glötte redan från start. Tvättade sitt långa hår med både schampo och balsam innan hon simmade några hundra meter.

Jag hann både bada, äta frukost och ta mig till jobbet på den tiden...

Jag klarade utmaningen och är stolt. Aldrig har jag badat så mycket om jag så lägger ihop de senaste fem somrarna.

Ni som badar året runt – respekt! Jag önskar att jag kunde klara det för det är en härlig naturupplevelse. Det ska sägas.

Men Vättern kan upplevas på många sätt. Jag tycker att den är vackrast att titta på. Invirad i en filt.