Hur doftar förväntan?

Den närmar sig – hysterin i handeln till jul. Jag är högst medveten om att jag bidrar – trots att det allra mest värdefulla ligger hemma i en låda, varsamt inslaget i hushållspapper.

Bostadskrönikan 13 november 2018 09:10

Jag blir varm ända in i hjärtat när jag tänker på att det snart är jul. Jag älskar allt, kort och gott. Varje år tänker jag att jag ska ta vara ännu mer på alla dofter och smaker. Pyssla mer, sjunga mer, baka mer, njuta mer. Det kommer nog inte att hända för dygnet har fortfarande bara 24 timmar, men intentionen är nog så viktig.

Häromdagen såg jag ett inlägg på facebook där någon ondgjorde sig över den enorma konsumtionen vi står för i samhället. Det är bara att böja sig och hålla med, vi är omotiverat ha-galna. Julen må inte vara den tid då det allra bäst passar att rannsaka sig själv, men samtidigt blir begäret väldigt tydligt just nu.

De vita hyacinterna skulle nog må mycket bättre i nya krukor. Godiset behöver ett nytt glasfat, det är jag helt säker på. Frågan är om det ens blir jul om jag inte köper en ny adventsljusstake till köksfönstret?

Känns det igen? Jag tror det.

Men när jag funderar en stund, över vad det faktiskt är som killar i magen och värmer i hjärtat när julen närmar sig – ja, då blir det plötsligt väldigt enkelt. Tomten som jag fick när jag fyllde fyra och som har hängt i dörren till mitt sovrum sedan dess, var sovrummet än har legat, den klarar jag mig inte utan. Doften av mormors rödkål är jätteviktig. Julsångerna på gamla skivan är de bästa. Keramiktomten som sover under en flugsvamp måste fram för den fick jag av morfar för många år sedan. Tygtomten med den långa halsen som nästan gått av ska stå innanför dörren.

Listan kan göras hur lång som helst. Och nästan ingenting är nytt. Allt det viktiga ligger invirat i mjukt papper i lådor och bara väntar. Det doftar kartong, filt, stearin, gamla barr och torr halm när lådorna öppnas, precis som det ska. Det doftar tradition, barndom, kära släktingar, förväntan och längtan.

Men hur ska man tänka? Tja, på balansen förstås, men det är inte lätt. Glasfatet till julgodiset har jag redan köpt. Det dök upp i en inredningsbutik, format som en stor stjärna blinkade det till och bad på något sätt om att få följa med hem. Det ska stå på vårt stora runda bord. Jag ska fylla det med rödvitrandiga marianne-karameller. Kanske en grön kvist intill. Och ett par böjda polkagrisar som känns så mycket Kalle Anka-jul. Det kommer att bli nog så fint förstås.

Och i själva verket är det ju viktigt att skapa nya traditioner för barnen. Jag vill gärna att de för min tomte från sovrumsdörren vidare, men jag vill också att de ska tänka att vi alltid hade ett glasfat med karameller på bordet till jul. Barn gör ju som vi vuxna gör och jag hoppas att traditionerna ska bli lika viktiga för dem som de är för mig.

Vad behövs för att nå dit? Att inte hela tiden köpa nya saker kanske? Att lära dem – och till viss del mig – att känslan ligger just i traditionen. Att det vackra inte alltid är nytt. Att det är viktigare att baka en pepparkaka till tomten och lägga på brickan intill gröten som han får kvällen före julafton, än att servera honom på ett splitter nytt fat. Att det allra, allra finaste med julen bor i hjärtat och i minnena.

Krönika

Anna Lindén
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa