När solen skiner blir det alltid stekande hett på innergården. Här har jag lekt med barbiedockor på en filt, vakat över mitt marsvin som släppts ut på grönbete på gräsplätten, ätit frukost, lunch och kvällsmat vid bordet tillsammans med mamma och pappa.
Här har jag tränat med hembyggda redskap som pappa anpassat till just mig och min idrott, badminton. Jag har skottat snö, varit med och lagt nya plattor och rivstartat dagen för att inte komma för sent till skolan.
Jag känner varje tegelsten, varje tapet och varje ljud. Tänk så mycket trygghet det skapar att veta precis hur det låter när en nyckel sätts i ytterdörren en sen kväll, och hur dörren stängs och låses igen från insidan.
Hur speciell doften av hemma är. Att saxen ligger i tredje kökslådan, tejpen i andra och brödet längst ner i lådan till vänster om kylskåpet.
Vem tänker på sådant när det är alldeles självklart och vardagligt? Det är känslor som tas för givna och som egentligen inte går att förstå betydelsen av förrän de inte finns längre.
Nu ska mitt kära barndomshem säljas. Beslutet och tiden är alldeles rätt. Huvudet förstår, men hjärtat värker.
Jag vill klappa på tapeterna som pappa har satt upp. Lägga mig på golvet och bara känna. Bli liten igen på något sätt. Gå upp och ner i trappan och höra det vanliga knarret just i svängen och i nedersta steget. Spola i toaletten och slå lite för hårt i locket. Stänga luckan i badrumsskåpet precis lagom mycket för att den ska sugas igen de sista två centimetrarna. Jag vet ju precis hur det låter och känns. Komma ihåg att dra in duschdraperiet i badrummet på övervåningen så att inte allt vatten rinner ut på golvet. Stänga dörren till vinden med en särskild knyck med rumpan.
Tack älskade hus för att du har stått som värd för hela min uppväxt. För all kompislek, för lyckliga kärlekstårar, för hjärtesorg av samma anledning, för evighetslånga telefonsamtal, för alla skratt, allt läxtragglande, all träning, allt allvar och allt skoj. Alla mamma- och pappakramar. Alla jular som vi lyssnat till Jussi Björlings O helga natt i vardagsrummet när klockan slagit midnatt. Alla årets isfria dagar som vi lyssnat till vågorna från Vättern ett långt stenkast bort. För allting.
Nu ska jag ta med mig allt fint och konservera det noga i minnet. Se till att hindra mig själv från att åka tillbaka och trycka näsan mot fönsterrutan när saknaden blir för stor.
Mitt uppdrag blir att flytta med den viktiga tryggheten till min mammas nya hem som kommer att bli så fint. Det första jag ska göra är att lyssna efter ljud. Lära mig hur det låter när kylskåpet går igen. När ytterdörren stängs. Se till att saxen får sin plats i tredje lådan i köket. Det kommer att bli nya bekanta ljud och känslor förstås. För så funkar vi ju, vi människor. Tryggheten och kärleken sitter inte i materiella ting i grund och botten – men rackarns så viktigt ett barndomshem kan vara.