Jag måste berätta om en upplyftande sak som hänt nyligen. Vi hade som vanligt varit i sommarhuset under helgen och kom hem på måndagen. Lördagstidningen blir läst väldigt hastigt vid sådana tillfällen, men när jag slog upp familjesidan såg jag direkt ett bekant namn.

Det var dödsannonsen för en äldre Saabingenjör. Han var pappa till en av mina bästa vänner i tonåren. Jag kände direkt att jag ville gå på begravningen, trots att hans dotter och jag tappade kontakten för länge sedan.

Det hände som brukar hända. Tiden snurrade fort. Studier, jobb, familjeliv, ja, själva livet kom emellan.

Det kändes inte helt bekvämt att åka till kapellet för begravningen, men så fort jag såg min kompis var det som om ingen tid alls hade förflutit. Vi pratade så mycket vi hann under kaffet efter jordfästningen, men bestämde också att träffas snart igen.

För en gångs skull rann det inte ut i sanden sedan, utan vi hälsade på henne och familjen i Stockholm nyligen. Gissa om vi pratade den kvällen och halva natten! Och hela dagen därpå också, faktiskt.

Det kändes så härligt att träffas igen, vi vet ju precis allt om varandra från den tiden när vi formades som personer. Nu har vi uppdaterat oss och våra respektive om vad som hänt sedan dess. Extra glädjande är att båda männen verkar trivas med varandra också.

Det intressanta var hur mycket mer vi tillsammans mindes om varandra och händelserna under de här viktiga åren än vad jag gör själv. Allt kommer tillbaka.

Nu tänker jag att jag inte ska göra om samma misstag igen. Vi var egentligen fyra tjejer som hängde tätt ihop. Två av oss bor kvar i Linköping, de båda andra i Stockholm.

Min Linköpingsvän träffar jag åtminstone någon gång om året, alldeles för sällan det också. Nu fick jag ett infall och letade efter även den fjärde i kvartetten. Och tänk, jag hittade henne och hon svarade på mitt meddelande på Linked in. Jag hoppas att vi ska kunna få ihop en gemensam träff, kanske i sommar?

Det är säkert en åldersfråga, att det är roligt att återknyta den tappade kontakten. Okej, det är väl bara att gilla läget. Man säger ju jämt att det där tar jag tag i – sedan. Men det där ”sedan” kanske aldrig dyker upp. Eller för sent.

Faktiskt är det ju inget att vänta på. Nu slänger jag min feghet över axeln och gör det som känns rätt i stället.

Vi ska ses snart igen, Berit och jag. Och IngMarie, om du läser det här, vi hörs snart!

Jag skickar den här texten även till Eva.

Jag hoppas på många roliga år och träffar med tre personer som jag verkligen trivts med. Innan tiden gått alldeles för långt.